Nyhetsarkiv 2006

Med ögonen på tidigt födda barns föräldrar

2006-05-07

Det är viktigt att föräldrar till för tidigt födda barn har närhet till sitt barn, känner att de är kompetenta som vårdare av barnet och blir bekräftade som mammor och pappor. Det menar Karin Jackson, medicine doktor vid Örebro universitet, som i sin doktorsavhandling undersökt hur föräldrar till för tidigt födda barn upplever föräldraskapet och utvecklar sin identitet som föräldrar.

Hon följde tjugo föräldrapar under arton månader. Dessa mammor och pappor vittnade om känslor av att vara snuvade på en normal graviditet och förlossning, oro för sitt lilla barn och en tillbakahållen glädje över att ha blivit förälder.

En normal graviditet är 40 veckor lång. Barn som föds före den 37:e graviditetsveckan, räknas som för tidigt födda. Socialstyrelsens statistik visar att fyra procent av de cirka 90.000 barn som årligen föds i Sverige är för tidigt födda. Det innebär 3600 barn.

Lite forskning i Sverige

Eftersom vården de senaste decennierna gjort framsteg när det gäller vård av mamma och barn före, under och efter förlossningen, klarar man numer flera av de extremt för tidigt födda barnen. Barn som föds i 23-24:e graviditetsveckan kan räddas till livet även om risken är stor att de drabbas av sjukdom och livslånga men.

Karin Jackson, i dag medicine doktor och lärare i omvårdnadsvetenskap vid Örebro universitet, har följt den här utvecklingen som yrkesverksam barnsjuksköterska under 35 år.

- Men det var inte förrän en brorsdotter till mig födde ett underburet barn som jag fick upp ögonen för den speciella situation som dessa föräldrar hamnar i. När jag undersökte forskning kring ämnet insåg jag att lite var gjort i Sverige och därför har jag ägnat nio år av att undersöka hur föräldrar till för tidigt födda barn upplever och hanterar detta trauma som det delvis är.

Karin Jackson baserar sin forskning på journalstudier, intervjuer och ett antal frågeformulär som resulterade i fem artiklar om föräldraskap till för tidigt födda barn.

- Det innebar att jag följde sammanlagt 20 föräldrapar och detta ganska nära. Jag intervjuade mamman och pappan samtidigt och lärde känna dem väl. Jag kom in i deras miljö, ibland glömde de till och med bort mig när de pratade med varandra, jag fick mycket information.

Drömmar raseras

Omständigheterna kring att bli mamma och pappa har förändrats. Möjligheterna till familjeplanering har inneburit att detta att skaffa barn i många fall är ett livsprojekt bland flera. Först kommer utbildning och arbete sedan ett jobb, en uppbyggd ekonomi, en bra bostad och så barnet.

- Detta har förstås förbättrat livskvaliteten för barn och familjer, men samtidigt har det som tidigare skett inom familjens hägn blivit en fråga för experter. Eftersom vård i livets början och slut ofta sker på sjukhus, har naturliga livshändelser successivt medikaliserats.
Särskilt påtagligt blir detta när barn föds för tidigt. Samtidigt innebär den för tidiga förlossningen en kollision med de stora förväntningar som alla föräldrar har på ett friskt, välskapt och normalfött barn.

- Då kan föreställningarna om drömbarnet raseras, åtminstone temporärt och den första tiden blir inte som förväntat, den tillbringas på avdelningen för neonatala barn och den naturliga föräldraomsorgen underordnas den professionella.

De flesta föräldrar är inte förberedda på den för tidiga förlossningen. Att bli berövad de sista månaderna under graviditeten innebär att en tid av naturlig förberedelse emotionellt och fysiskt försvinner. Ingen tid för föräldrautbildning ges, dessa mammor och pappor faller emellan i det stödnät som byggts upp av mödra och barnavård.

Främlingsskap inför barnet

- Oro är naturligtvis den förhärskande känslan. En mamma jag intervjuade upplevde detta högst påtagligt när hon var kvar första tiden på sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Det var som att vandra mellan liv och död, tyckte hon, där livet representerades av BB och döden av den vårdavdelning där hennes lilla barn kämpade för livet. Just detta, att inte veta hur det ska gå.När föreställningen om drömbarnet inte motsvaras genom att det föds för tidigt eller med ett handikapp inträder en känsla av främlingskap inför barnet. Detta ger i sin tur starka känslor av sorg, skuld och förtvivlan.

- Föräldrarna upplever detta som förbjudet. Mammorna får en ambivalent känsla för både sitt barn, sig själv och sin situation. Det här försvårar den känslomässiga anknytningen som också hämmas av att för tidigt födda inte förvärvat den instinktiva förmågan att besvara mammans signaler.

Karin Jacksons studier pekar dock på att pappan får en förstärkt roll i den här situationen.
- Barnets litenhet och skörhet främjar speciellt pappornas vilja till omsorg särskilt när de får hålla det i famnen. Överhuvudtaget innebär den kroppsliga kontakten mellan föräldrar och barn viktiga brytpunkter i föräldraskapet och i kampen att utveckla en identitet som förälder.

Andra intressanta iakttagelser som Karin Jackson gjort kring mammors och pappors olika sätt att reagera är att mammorna har stort behov av att vara delaktiga och ha kontroll. De vill finnas hos barnet dygnet runt, sitta vid dess säng men upplevde att de bara fick låna barnet av personalen. Männen, däremot, har lättare att lämna över barnet till personalens vård och har en stark tilltro till dess kompetens.

Tryggare efter ett halvår

När det var dags för hemgång fick föräldrarna ett nytt ansvar som de upplevde att de inte var mogna för. Den första tiden hemma karaktäriserades åter av stor oro och rädsla för att barnet skulle dö.

- De för tidigt födda barnen har en stor vårdkonsumtion första levnadsåret, detta oberoende av hur sjukt det varit under nyföddhetsperioden. Förmodligen skulle behovet av att konsultera vården avta om föräldrarna kände sig tryggare som föräldrar och fick ett bättre stöd.

När barnet var ett halvt år konstaterade Karin Jackson att föräldrarna var tryggare i sin roll och identitet som förälder.

- Kvinnorna hade börjat finna egna ritualer och rutiner, och kunde hantera sin oro och stress bättre. Papporna kämpade dock med känslor av otillräcklighet.

Efter arton månader verkade mammorna ha bearbetat sin förlossning och den svåra första tiden efter barnets födelse och de kände att de hade mognat och utvecklats som människor. Detta gällde även papporna även om de fortfarande kämpade med att skapa balans mellan familje- och arbetsliv.

Text: Lisbeth Axelsson

Uppdaterad: 2012-05-03

Sidansvarig: webbsupport