När Filadelfia skriver sig egen historia

När en organisation skriver sin historia handlar det inte bara att berätta vad som hänt utan också att ge en bild av sig själv, att berätta vem man är både för sig själv och för omgivningen. I sin doktorsavhandling i historia vid Örebro universitet, beskriver Andreas K.G. Thörn hur Filadelfiaförsamlingen i Stockholm berättat sin historia mellan 1910 och 1980.

Filadelfiaförsamlingen bildades 1910 som Stockholms sjunde församling inom Baptistkyrkan. I samband med pingstväckelsen uteslöts församlingen 1913 och med Lewi Pethrus som frontfigur växte den på 30 år till att bli en av världens största församlingar med närmare 7 000 medlemmar. Genom att studera årsberättelser, jubileumsskrifter och annat informationsmaterial har Andreas Thörn undersökt hur församlingen berättar sin egen historia. Avhandlingen heter En framgångsrik främling Filadelfiaförsamlingen i Stockholm – självbild i historieskrivning och verksamhet 1910-1980.

– Ett grunddrag i berättelsen är den tidiga tillväxten, som skedde under motstånd från omgivningen. Den bilden lever kvar långt efter att tillväxten avstannat och omgivningen kritik avtagit. Jag tror det kan förklaras av att tillväxten och motståndet var så centrala för gruppens identitet, att en förändring av den bilden hade kunnat sätta deras världsbild i gungning och ifrågasätta deras existens.

Motsättning

Det finns en motsättning mellan hur historien har berättats inom församlingen och hur utvecklingen kan ses med andra ögon. Församlingen såg sig som en främling i det svenska samhället men byggde ändå sin egen, stora och pampiga, kyrka i Stockholm, arkitektoniskt uppmärksammad och med plats för 4000 personer då Sveriges största samlingslokal. Kyrkobyggnaden blev en symbol för församlingens framgångssaga och bekräftade tidens skötsamhetsideal, som församlingen också betonade med värden som plikttrogenhet, arbetsamhet, ekonomisk styrka och annat.

– Historia byggs inte bara av det som hänt. I sin egen berättelse väljer man och styrs av sina egna värden och ideal men även av det som i tiden anses centralt och viktigt och håller fast vid ett perspektiv, som omgivningen accepterar. Inom gruppen framstår det som sant och riktigt och i Filadelfiaförsamlingens fall har den egna berättelsen om historien fungerat nedtonande för de förändringar som församlingens utveckling medförde.

Andreas Thörn delar in de strategier, som utvecklas för att hålla samman gruppens självbild när tiderna förändras, i två huvudområden. Dels hur man förhåller sig till förändringar som församlingen själv skapat, dels till det församlingen inte rådde över själv.

Strategier

I det första fallet talar han om verksamheten som en del av världsbilden som handlade om mission och om verksamheten kunde knytas till bibeln. Vidare betonas kontinuiteten där självbilden präglades av den expansiva fasen, en bild som fanns kvar även när tillväxten avtagit. Det tredje är tystnaden kring problem och sådant som inte passade in i självbilden.

När det gällde strategier i förhållande till processer utanför församlings kontroll ser Thörn fyra strategier. Omvärldens kritik skapar ett martyrskap, som används som positivt laddat för gruppen. Parallellt med det beskrivs församlingen som en respektabel medborgare, en mer samhällsanpassad identitet. En tredje strategi är att beskriva sig som en sanningsbärare och företrädare av kristen tro i tider när samhällets makthavare syntes sträva efter en sekularisering. Den fjärde strategin var att framställa den sociala verksamheten som ett andligt komplement till det stat och kommun kunde erbjuda.

Seglivad historia

Den historiska berättelse Filadelfiaförsamlingen skapade utifrån de inledande årens expansion levde kvar ända till slutet av den period Andreas Thörn studerat. Han kopplar det bland annat till det stora inflytande Lewi Pethrus hade över församlingen. Han kallades som församlingens föreståndare redan 1911 och blev kvar i nästan 50 år.

– Han var tillsammans med andra, som varit med i församlingens tidiga skede, en stark anledning till att självbilden blev kvar. Det är svårt att förändra den så länge dessa inflytelserika personer finns kvar. Det är först under det sista decenniet, fram till 1980, av den period jag studerat som man kan se att beskrivningen av den egna historien förändras. Under 1970- och 1980-talen började även den framgångssaga som berättats om det svenska välfärdssamhället att ifrågasättas och berättas på ett devis nytt sätt.