Nyheter

Liisa Husu - genusprofessor på internationell arena

2012-05-22

Liisa Husu var med som "femokrat" och byggde upp genusvetenskapen och jämställdhetsarbetet inom akademin och forskningen. Nu är hon professor i genusvetenskap och anlitas som expert på den internationella arenan.

Liisa Husu arbetar aktivt med att sprida kunskap för att främja jämställdhet. Foto/fotomontage: Ulla-Carin Ekblom.

Liisa Husu fokuserar på genusfrågor inom vetenskap och teknik, två manligt dominerade områden, och hon anser att förändringar behövs, inte bara för att skapa rättvisa utan för att säkra kunskapens kvalitet och mångfald.

– Det har skett stora förändringar i kunskapsproduktionen, inte minst på grund av ökad internationalisering och tekniska förändringar. Men paradoxalt nog har ganska litet förändrats för kvinnors och mäns karriärvägar, säger hon.

Jämställdhetsfrågor engagerade Liisa Husu redan i högstadiet. Intresset för forskning väcktes under studietiden vid Helsingfors universitet på 1970-talet, som forskningsassistent i en stor nordisk välfärdsstudie ledd av professor Erik Allardt. Hon fortsatte sedan som tjänsteman och rådgivare inom statlig jämställdhetspolitik med fokus på forskning och universiteten.

Under 1980-talet och början av 1990-talet var hon nationell koordinator för kvinnoforskningen i Finland och arbetade med att bygga upp genusvetenskapen och jämställdhetsarbetet inom akademin och forskningen både i Finland och i Norden. 1995 utsågs hon till ordförande i den första styrelsen för Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning, NIKK.

Saknades forskning

– Det var mycket spännande att vara med som "femokrat" i uppbyggningsfasen men samtidigt blev det tydligt för mig att det saknades mycket av den typ av forskning som jag verkligen tyckte behövdes för att kunna gå vidare. Det var delvis därför jag tog beslutet att själv börja forska efter att länge ha stött och förmedlat andras forskning, säger Liisa Husu, som sedan 2009 tillhör Centrum för feministiska samhällsstudier, CFS, vid Örebro universitet, samt styrelsen av GEXcel excellenscenter för genusvetenskap, som är ett samarbete mellan Örebro och Linköpings universitet.

Hon undersöker hur vetenskapliga och teknologiska organisationer samt forsknings- och högskolepolitiken formar kvinnors och mäns forskningskarriärer och deras engagemang och inflytande i kunskapsproduktionen. Hur vetenskapliga organisationer behandlar, främjar eller blockerar kvinnor och män i deras akademiska och vetenskapliga miljöer och karriärer.

– Det har hänt mycket under de senaste trettio åren och nu undervisas och forskas det i genusvetenskap i någon form vid praktiskt taget varje nordiskt universitet och de nordiska länderna står i spetsen för utvecklingen i Europa. I Norden och speciellt i Sverige och Norge är genusfrågorna väl synliga i den offentliga debatten och genusvetenskaplig forskning och diskussion har tydligt påverkat politik och samhällsliv.

Men det finns mycket kvar att göra – både i Norden och internationellt. Det gäller både samhället i stort och akademin. Kvinnor och män placerar sig fortfarande på olika nivåer i arbetsplatshierarkin och finns inom olika områden. Kvinnors karriärutveckling stannar upp utan någon synlig anledning.

Svårt att förändra

– I dagens Sverige blir män, som disputerat i unga år, professorer i större utsträckning än motsvarande kvinnor, visar Högskoleverkets nya statistik. Det finns till exempel stora skillnader i hur manliga och kvinnliga doktorander upplever sin psykosociala studiemiljö. Mycket handlar om att det behövs en förändring i organisationers kulturer. Det där som inte syns. Det informella. Tyvärr är det så mycket svårare att förändra än det som man tydligt kan se.

Vetenskap och teknik är fortsatt manligt dominerade områden trots att kvinnor har varit i majoritet bland studenter och utexaminerade inom högre utbildning sedan 1970-talet. Endast 21 procent av Sveriges professorer är i dag kvinnor. Liisa Husu undersöker bland annat vilken roll så kallade grindvakter spelar för hur akademin och forskningen utvecklas. De bestämmer vilka områden och personer som prioriteras och får resurser.

– Kvinnor släpps inte fram och uppmärksammas inte i samma utsträckning. Män inkluderas lättare och bjuds in i inflytelserika nätverk och ges fler möjligheter. Ofta vänder man på problemet och inte sällan får kvinnorna själva skulden för att de valt att inte träda fram och ta plats.

– Det är också viktigt att analysera hur kön samverkar med andra sociala bakgrundsfaktorer såsom klass, etnisk bakgrund och ålder.

Som genusforskare har Liisa Husu ett globalt perspektiv på problematiken och vid universiteten ser det i stort sett likadant ut över hela världen. I Sverige, som av många ses som ett föregångsland i jämställdhetsutvecklingen, ligger andelen kvinnliga professorer i linje med snittet i Europa men det skiljer sig markant vad gäller universitetsrektorer.

– 9 procent av rektorerna i Europa är kvinnor men i Sverige är det nästan hälften. Det är främst på mindre högskolor men även det börjar vända. Nyss fick till exempel Uppsala universitet en kvinnlig rektor.

– Det finns inga lätta recept eller enkla vägkartor för att åstadkomma en snabb förändring mot ökad jämställdhet i akademin och forskningen, utan det behövs långvarigt och engagerat arbete på många arenor för att nå hållbara resultat. Dessutom behövs det visioner: Hur skulle ett jämställt universitet eller forskningsinstitution se ut?

Text: Linda Harradine

Uppdaterad: 2014-02-07

Sidansvarig: Johan Stenegård