This page in English

Strategi för jämställdhet har brister

Renée Andersson.

Strategin som kommuner använder för att nå ökad jämställdhet i samhället har brister. Det visar en avhandling av statsvetaren Renée Andersson vid Örebro universitet. – Den räcker inte för att vara systemförändrande, säger hon.

Mer om gender mainstreaming

Gender mainstreaming – jämställdhetsintegrering – är den huvudsakliga strategin för att uppnå de politiska målen för jämställdhet i Sverige.

Strategin innebär att ett jämställdhetsperspektiv finns med i allt beslutsfattande, planering och utförande av verksamhet. Gender mainstreaming är även ett internationellt vedertaget begrepp som används inom bland annat FN, EU och Nordiska ministerrådet.

Den svenska jämställdhetspolitiken är beslutad av Sveriges riksdag. Målet är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det finns även sex delmål: En jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställd utbildning, jämställd fördelning av obetalt arbete, jämställd hälsa och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Renée Andersson har forskat om gender mainstreaming – på svenska ofta översatt till jämställdhetsintegrering. Det är den strategi som offentliga verksamheter har använt sedan 90-talet för att nå ökad jämställdhet i samhället. Grundtanken är att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med i alla led i en beslutsprocess, från ax till limpa så att säga.

Renée Andersson har studerat hur det gick till när en kommun under åren 2008-2012 införde metoden i sin verksamhet. Studien omfattar också ett nationellt program där det kommunala projektet ingick.

– I min avhandling undersöker jag i vilken mån strategin bidrar till en feministisk politik. Det jag har kommit fram till är att strategin har brister, berättar hon.

Ingen förändring i grunden

Jämställdhetsintegrering beskrivs ofta som potentiellt transformativ, det vill säga att den har förmåga att förändra en verksamhet eller organisation i grunden. Men avhandlingen visar att en sådan beskrivning är felaktig, sådana möjligheter saknas.

– Huvudmålet med strategin är ju att nå jämställdhet i samhället och då behövs det samtal om exempelvis maktfördelning och mäns våld mot kvinnor. Men det görs inte, det pratas istället i termer av att alla vinner på ökad jämställdhet. Det i sin tur gör det enkelt för politikerna att enas kring fördelarna med strategin – vilket bidrar till en avpolitisering av jämställdhetspolitiken. 

Frågor tystas ned

Renée Andersson menar att viktiga frågor tystas ned eller utesluts. Följden blir ett konsensustänkande där kvinnors och mäns potentiellt olika intressen förblir outtalade. Det fanns också en uppfattning bland politiker och tjänstemän om att ökad kunskap, bättre utbildning och information leder till ökad jämställdhet.

– Det är en ganska naiv tanke egentligen. Faktum är ju att mer kunskap inte medför en automatisk förändring mot ökad jämställdhet.

Den kommun hon studerade hade mycket goda förutsättningar att införa strategin. Det fanns tillräckligt med resurser, engagerad personal, stöd från politiker och tjänstemän med mera.

– Ändå fanns de här problemen. Det bör betyda att det går att hitta dessa svårigheter med jämställdhetsintegrering även på andra ställen, både i Sverige och internationellt.

Nyansera och problematisera

Renée Anderssons kritiska studie gäller strategin i sig och hur den används – inte att offentliga verksamheter driver på mot ett mer jämställt samhälle.

– Min uppmaning är inte att göra mindre jämställdhetspolitik, utan att nyansera och problematisera de åtgärder som vi använder för att förändra mot ett mer jämställt samhälle.

Text och foto: Mattias Frödén