Klimatoro – drivkraft till handling eller handlingsförlamning?

Klimatförändringar väcker debatt - men också oro och ångest. Här skriver Maria Ojala, docent i psykologi, om hur olika människor hanterar sin oro kopplat till klimatförändringar. Dessutom ger hon tips till föräldrar och lärare - om hur de kan stötta unga.

Klimatångest och klimatoro är ord som ofta hörs i den offentliga debatten. I Sverige tog debatten ny fart efter den heta sommaren 2018 och alla larm om torka och skogsbränder. Oro för klimatförändringarna har visat sig vara vanligt förekommande och inte minst är detta fallet i gruppen unga. Men vad står då denna klimatoro för? Är den en kraft som leder till handling – eller till en känsla av att man inte kan påverka, hopplöshet och passivitet? 

Forskning visar att oro kan göra att vi börjar tänka på klimatet, leta efter information, och fundera på vad vi kan göra för att bekämpa detta problem. Oro är en signal som visar på att något allvarligt är på väg att hända och som får oss att lägga våra vanemässiga beteenden åt sidan och tänka efter. Men vad vi gör med vår oro efter denna initiala reaktion är en social process. Studier har nämligen visat på att oro långt ifrån alltid leder till eftertanke och än mer sällan till handling. 

Hur vi hanterar våra känslor är viktigt för om oro kommer att leda till handling eller inte. Hur vi hanterar klimatfrågan känslomässigt beror i sin tur på bland annat våra värderingar, hur vi lärt oss att hantera känslor och vilka känslor som är accepterade i det sociala sammanhang vi befinner oss i. 

Förneka allvaret

I min forskning med unga, från sen barndom till ungt vuxenliv, har jag funnit att en del hanterar klimatfrågan genom strategier där de förnekar allvaret i problemet eller argumentera för att problemet inte berör dem. Andra unga är oroliga men distanserar sig från oron genom antingen distraktion ”Gör något roligt istället för att oroa sig” - eller undvikande - ”Stänger av TV:n när de har reportage om klimatet”. 

En del söker socialt stöd och pratar med andra om sin oro. Detta är dock inte ett så vanligt sätt att hantera oron över klimathotet på. Studier på vuxna har bekräftat den inställningen: många är oroliga men pratar inte om sin klimatoro. Hyperaktivering är ytterligare en strategi, om än inte vanligt förekommande, och används av lite äldre grupper av unga där de passivt fokuserar på negativa känslor och argumenterar att allt är hopplöst och att mänskligheten är mer eller mindre ond. Det som främst karakteriserar de förnekande och distanserade strategierna är att de hänger samman med en känsla av att man inte kan påverka.

Men många unga använder sig också av problemfokuserade strategier där de letar efter information om vad unga faktiskt kan göra, planerar vad de ska göra och pratar med andra om detta. Hit kan man också räkna in konkreta handlingar som att på grund av oron sluta äta nötkött eller att tala om för föräldrar och vänner att det är viktigt att bry sig om klimatfrågan. De strategier som är mer tankemässiga och planerande hänger ihop med en känsla av att man kan påverka och att man faktiskt gör något. Men i två studier har de också visat sig till viss del hänga samman med lågt välmående. Kanske för att de är väldigt fokuserade på vad individen kan göra och handlar inte om kollektivt engagemang och därmed läggs en tung börda på de ungas axlar.

Pendla mellan hopp och oro

Men det finns andra sätta att hantera klimatfrågan på. En del använder så kallade meningsfokuserade strategier. Det handlar om att uppväcka positiva känslor, till exempel hopp som kan hjälpa en att konfrontera negativa känslor och göra något konstruktivt av dem. Meningsfokuserade strategier har visat sig vara särskilt positiva för att hantera problem som inte kan lösas på kort sikt, eller kanske inte alls, men som ändå kräver engagemang. De unga erkänner att klimatförändringarna är ett allvarligt problem, men de kan också vända på perspektiven och se positiva trender, exempelvis att kunskapen om problemet har ökat eller att mänskligheten har stått inför stora problem tidigare men har lyckats hantera dessa. De försöker även hålla uppe ett existentiellt hopp. De pendlar mellan hopp och oro, men argumenterar att man ändå måste vara hoppfull. De har också tilltro till samhällsaktörer såsom forskare, politiker och miljöorganisationer. Meningsfokuserade strategier har visat sig vara positivt relaterade till en känsla av att man kan påverka, till aktivt engagemang och även till mått på psykologiskt välmående. 

Tips till lärare och föräldrar

Hur kan då vuxna – lärare som föräldrar – utifrån samhällsengagemang och välmående främja ett konstruktivt sätt för unga att hantera klimatoro? Här behövs mer forskning, men studier av generell oro och ovanstående studier om unga och klimatfrågan indikerar följande:

  • Oro triggar kritiskt tänkande och ett behov av mer information. Ge tillgång till utförlig information om klimatfrågan, fakta som är uppbackade av vetenskapliga studier. Kunskap kan ge en känsla av kontroll.
  • Lyssna, ta på allvar och ge utrymme att diskutera oron för klimatet. Att sätta ord på känslorna gör att unga får en viss kontroll över dem och på detta sätt bryter man även ”tystnadsspiralen” - att man tror att ingen bryr sig eftersom ingen talar om sin oro. Studier visar att unga som förnekar allvaret i klimatfrågan har en känsla av att vuxna, lärare och föräldrar, inte tar deras känslor på allvar och inte lyssnar på dem. Det motsatta är fallet för dem som använder problemfokuserade och meningsfokuserade strategier. Våga stanna i oron och visa att den är normal och acceptabel och se den som en utgångspunkt för fördjupande samtal. 
  • Ge specifik och konkret information om vad man själv kan göra för att bidra till att bekämpa klimatförändringarna. Oro behöver följas upp med information om handlingsalternativ för att inte leda till förnekande eller distansering. Även om små handlingar på individnivå inte kan lösa klimatkrisen kan konkreta handlingar leda till ökat välmående och man kan även bli en förebild. När tillräckligt många hakar på kan normer och vanor förändras på ett större plan. 
  • Det är också viktigt att visa på vad man kan göra som medborgare och ge utrymme för kollektivt handlande. Allt fler har under de senaste månaderna tillsammans demonstrerat för klimatet. Forskning visar att kollektivt engagemang är positivt för välmående och för känslor av hopp. 
  • Se till att beskriva alternativa klimatvänliga handlingar som något positivt och uppmuntra positiva känslor, som glädje över att kunna hjälpa till och hopp. Utöver att balansera upp klimatoro visar forskning att detta också är ett bra sätt att motivera de som har en tendens att förneka allvaret i klimatfrågan. Det kan vara att betona positiv ekonomisk utveckling om vi tar itu med klimatproblematiken. 
  • Att uppmuntra meningsfokuserad strategier – perspektivtagande och tilltro. Att exempelvis i skolan ha övningar där elever lär sig att hantera komplexa problem - att problem kan vara väldigt allvarliga men att det på samma gång kan ske framsteg. Att utmana en ofta cynisk bild av vuxenvärlden och främja tilltro genom att visa på positiva förebilder, att det finns vuxna som faktiskt gör något för att bekämpa klimatkrisen. 
  • Forskning visar att inte minst unga har väldigt fragmentariska och mörka bilder av framtiden. Dessa behöver diskuteras och granskas kritiskt. Men det behövs också diskussioner om hur vi vill att framtiden ska se ut, vilken värld vi vill leva i. Detta är själva utgångspunkten för handlande, att ha något positivt att sträva efter.

Text: Maria Ojala