Institutionen för Humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap

Hierarkiskt systerskap – om svenskt stöd till fredsbyggande i Bosnien och Hercegovina

Sanela Bajramovic.

Genuin kvinnlig solidaritet men även föreställningar om svensk överhöghet – så kan organisationen Kvinna till Kvinnas engagemang i efterkrigs-Bosnien och Hercegovina sammanfattas. Det visar en ny avhandling i historia av Sanela Bajramovic vid Örebro universitet.

Den svenska kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna bildades 1993 som en reaktion på det systematiska sexuella våldet mot kvinnor under Bosnienkriget. Sedan dess har organisationen aktivt arbetat med att stödja lokala kvinnliga fredsaktörer i flera länder.

– Jag har undersökt svenskt stöd till kvinnors fredsbyggande i Bosnien och Hercegovina under en 20-årsperiod genom att belysa mötet mellan Kvinna till Kvinna och bosniska kvinnoorganisationer från båda aktörernas perspektiv, säger Sanela Bajramović.

Studier från konfliktdrabbade områden visar att kvinnor gör betydelsefulla fredsinsatser och då främst på gräsrotsnivå, något som sällan uppmärksammas och erkänns. Samtidigt har enligt Bajramović Kvinna till Kvinnas roll i Bosnien och Hercegovina varit avgörande för en del enskilda kvinnoorganisationers utveckling såväl som för kvinnorörelsens formande.

Pedagogisk mission och solidaritet

Mellan 1993 och 2013 samarbetade Kvinna till Kvinna med ett flertal organisationer i det segregerade Bosnien och Hercegovina. Med hjälp av Kvinna till Kvinna har exempelvis inhemska kvinnoorganisationer fått möjlighet att etablera sig som en positiv kraft i landet. De har haft en viktig roll i försoningsarbetet och i stiftandet av ett flertal kvinnovänliga lagar.

– Det är både ett resultat av de inhemska kvinnornas vilja att tillsammans söka lösningar på gemensamma problem, men också Kvinna till Kvinnas mångåriga arbete med att skapa mötesplatser och uppmana till solidaritet mellan kvinnogrupperna, säger Sanela Bajramović.

Hon kallar den genuina viljan att hjälpa de organiserade kvinnorna i Bosnien och Hercegovina i deras kamp för en inkluderande fred för kvinnlig solidaritet. Studien visar att det fanns både utrymme för dialog och att lokala initiativ blev tagna på allvar.

– Samtidigt ville Kvinna till Kvinna också påverka sina partners sätt att tänka. Det var i Sverige som den rätta kunskapen om jämställdhet, civilsamhälle, aktivism och även feminism fanns, förklarar hon.

Den relationen som över tid utvecklades mellan Kvinna till Kvinna och de bosniska kvinnoorganisationerna beskrivs som ett hierarkiskt systerskap.

– Det visar på dubbelheten i internationellt fredsbyggande. Det svensk-bosniska mötet som jag har studerat villkorades av en rad olika faktorer, däribland biståndsorganet Sida som var en viktig bakgrundsaktör.

Lyssna mer på varandra

Sanela Bajramovićs avhandling sätter fokus på både fördelar och problematiska drag med internationella interventioner i konfliktdrabbade områden. En viktig slutsats är att förförståelsen om området och dess folk präglar insatserna.

– Trots goda intentioner fanns det en tendens att vilja få "dem" att bli som "vi". Djupare kunskaper om före detta Jugoslavien, dess historia, kultur, språk och, till min stora förvåning, även kvinnohistoria, var ingenting som den svenska personalen ansåg sig behöva ha, säger hon.

Avslutningsvis betonar Sanela Bajramović att det inte handlar om huruvida internationell hjälp behövs eller inte. Av fredsaktörer som vågar engagera sig i konfliktdrabbade områden krävs både mod och stark tro på att kunna göra gott.

– Man behöver dock bli bättre på att öppna upp för kvinnors olika erfarenheter och syn på freden. Med andra ord borde vi lyssna mer på varandra. Det är nödvändigt om vi vill att de människor som lever i dessa områden ska äga fredsprocessen och bygga en varaktig fred.