This page in English

Institutionen för hälsovetenskaper

”Större inflytande än så här kan jag knappast ha som forskare” - Natalie Barker-Ruchti om hur övergrepp inom kvinnlig gymnastik blev globala nyheter

Natalie Barker-Ruchti

Natalie Barker-Ruchti, forskare i idrottsvetenskap, har sedan förra sommaren varit efterfrågad av internationell media för sin expertis om övergrepp inom kvinnlig artistisk gymnastik.

”Ok, det här är din forskning. Men hur kan du påverka?”
Natalie Barker-Ruchti fick frågan av en student i Göteborg för några år sedan. Nu vet hon svaret. Sedan förra sommaren har hennes forskning fått ett globalt genombrott och bland annat lett till att en idrottsminister ingripit mot övergrepp inom kvinnlig gymnastik.
– Innan sommaren insåg jag inte att jag hade en sådan röst, säger hon.

De senaste artiklarna publicerades i början maj – i New York Times och The Guardian. Genombrottet kom sommaren 2020 efter ”Athlete A”, Netflix-dokumentären som berättar om våldtäkter och grova sexuella övergrepp inom kvinnlig artistisk gymnastik.

Det är den idrott som på 70-talet klev ut i rampljuset med lysande utövare som Olga Korbut och Nadia Comăneci, barn som utförde det näst intill omöjliga.

Sexuella övergrepp avslöjades, men övergrepp kan också handla om kränkningar och brutala träningsmetoder. Kvinnlig artistisk gymnastik är global och träningen för att lyckas ta medaljer på de internationella mästerskapen är densamma, oavsett land.

I Örebro finns Natalie Barker-Ruchti, som forskar om övergrepp inom kvinnlig artistisk gymnastik.

En intervju i en australisk tidning blev starten förra sommaren. Natalie Barker-Ruchti har en doktorsavhandling från Australien och kunde med sin kunskap från åratal av forskning bidra med fakta om makt, förövare, offer, bortförklaringar, tigande och skam.

 – Innan sommaren insåg jag inte att jag måste medverka i media för att kunna påverka. Men forskning är trovärdigt och många lyssnar. Även om jag egentligen inte gillar uppmärksamheten är det värt min tid. Jag har insett vad jag som forskare måste göra. Och det funkar!

Tog fart i Australien

Australien var början. Sedan dessa har Natalie Barker-Ruchti varit i media i Sverige, Nederländerna, Tyskland, Nya Zeeland, Uruguay, USA, Israel – och i hemlandet Schweiz. Och nu senast i USA igen och Storbritannien.

En 40-sidig specialutgåva om kvinnlig artistisk gymnastik publicerades sista oktober förra året i en rad schweiziska tidningar. Granskningen visade att det handlar om en sport där övergrepp är en del av kulturen för att nå framgång i tävlingar. Ett bärande inslag i publiceringen var Natalie Barker-Ruchtis forskning.

Den schweiziska ministern med ansvar för idrott har deklarerat att hon inte tolererar metoderna för träning, även om det medför slut på medaljer för landslaget. Hon tillsatte en utredning - och möjlighet för gymnaster att berätta om sina erfarenheter av övergrepp.

 – Större inflytande än så här kan jag knappast ha som forskare. Jag fick tillfälle att prata med undersökande journalister på en erkänd tidning, som läst min forskning och var mycket glada över att de hittat mig.

 – Politikerna agerade sedan efter publiceringen. Det är bra eftersom ansvariga inom gymnastiken vill dölja problemen och till och med skyller på gymnasterna själva.

Natalie Barker-Ruchti har en extra tyngd som forskare i sitt ämne. Hon har själv elitsatsat på gymnastik och passionen för sporten har funnits sedan hon var liten. Vägen till en akademisk karriär var i sin tur krokig och kantad av tillfälligheter.

Gammal bild på gymnaster på  en scen

Natalie längst till höger, yngst och minst av gymnasterna i hembyn. Hon valde gymnastik inspirerad av de nya barnstjärnorna från OS - och sin mamma.

Först om gymnastiken. Natalie Barker-Ruchti kommer från Zweisimmen, en by med 3 000 invånare i alperna söder om Bern i Schweiz.  I byn fanns två idrotter att välja på: utförsåkning eller gymnastik.

 – Min pappa avskydde männen i skidklubben. Dessutom höll min mamma på med gymnastik, så det blev gymnastik. Pappa var tränare, utan att kunna något om gymnastik.

Natalie beskriver en bild med föreningens gymnaster, vuxna kvinnor från 25 år uppradade i storleksordning. Längst ut den kortaste, sexåriga Natalie.

 – Jag började 1977, året efter det att Nadia Comăneci blev världsstjärna och gymnastiken övergick från att vara en sport för vuxna kvinnor till barn.

Natalie tävlade i gymnastik ända tills hon var 21 år, långt över genomsnittet för pensionsåldern på 15 år för tävlingsgymnaster. Det fanns ett tryck att träna hårt och Natalie tränade hårt. Hon tillhörde inte toppnivån men tävlade internationellt.

Som 11-åring deltog hon i en uttagning till en specialsatsning:

 – Men jag blev inte utvald eftersom jag ansågs för gammal och min kropp inte var perfekt byggd. Sedan kände jag alltid att jag var för fet, säger hon och berättar om tävlingsresan till Egypten där tränarna påpekade att det var fel att dricka läsk till maten.

 – Vi fick inte dricka vattnet eftersom risken att bli magsjuk var stor. Vad skulle vi dricka då?

Personbästa förbyttes till usla resultat

Den kroppsuppfattningen ledde till att Natalie de sista åren inom gymnastiken höll en så sträng diet att hon slutade menstruera.

 – Jag trodde då att det bara var så här det är i gymnastik. Det var inte förrän mycket senare som jag insåg vad som faktiskt hade hänt, säger hon.

Natalie har inga direkta personliga erfarenheter av övergrepp.

 – Jag har funderat mycket över varför inte jag utsattes. Det kan ha berott på att tränarna inte tyckte jag var bra nog. Eller så var det att jag var lite äldre än de andra gymnasterna. Ingen annan sa något heller, möjligen lite viskningar i omklädningsrummet.

Som 21-åring lämnade Natalie gymnastiken, de sista månaderna med personbästa som raskt byttes till usla resultat. Energin tog slut.

Natalie Bsrker-Ruchti

Efter ett uppehåll på flera år efter att ha slutat som tävlingsgymnast blev Natalie tränare i en lokal klubb i sitt nya hemland Nya Zeeland – och hennes ”passion” för sporten vaknade igen.

Hon hade inte gått gymnasiet utan kombinerat satsningen på gymnastik med en yrkesutbildning. Nu blev det jobb på skidorter för att kunna resa på sommaren. Till slut hamnade hon i Nya Zeeland, och försörjde sig inom turismen. Denna livsstil tog slut efter fem år, när hon läste om en tävling i gymnastik i en lokaltidning.

 – Jag började som tränare och min passion för sporten vaknade igen.

Återkomsten till gymnastiken öppnade den första dörren mot hennes framtida yrkeskarriär. Ytterligare en dörr slogs vidöppen när hon träffade en yrkesvägledare som hävdade att hon skulle studera.

 – Jag som inte ens gått gymnasiet! Men jag sökte och kom in på en kvot för plus 21-åringar. Min utgångspunkt var att jag inte hade språket och jag hade ingen studiebakgrund. Alltså måste jag studera 24 timmar om dygnet!

Resultatet, enligt Natalie, av utbildningen i idrott var, ”helt oväntat”. Hon gick ut med toppbetyg och kunde spetsa sin kandidatexamen med en extra uppsats.

 – Jag valde att intervjua andra gymnaster om deras erfarenheter. Det fanns inte mycket forskning då och jag visste inte riktigt vad jag sökte efter.  Men de jag intervjuade berättade om övergrepp.

Samtidigt som hon arbetade som gymnastiktränare skrev hon sin masteruppsats, som blev en fördjupning av samma ämne och början på aktionsforskning. Aktionsforskning innebär en forskning inriktad på att nå konkreta resultat, att lösa problem och förbättra.

 – Jag tog fram utövarnas perspektiv och med uppsatsen ville jag visa att gymnaster kan lyckas - utan övergrepp

Följde unga gymnaster undet ett år

Efter tre år var hon tillbaka i Schweiz tillsammans med sin nuvarande make, nya zeeländaren Dean Barker. Då öppnade sig ytterligare en dörr:

 – Jag googlade ”sport science och PhD” och fick träff på en forskare i Australien. Han svarade mig direkt: ”kom hit!”. Det visade sig att professorn var världsberömd, universitetet var högt rankat och jag - och min man – började doktorera.

Det var nu, under sitt arbete med avhandlingen, som Natalie Barker-Ruchti kunde gå på djupet och dokumentera villkoren för elitgymnaster.  Under ett år observerade hon en grupp på sju flickor mellan 10 och 15 på en privat skola med elitsatsningar, bland annat på artistisk gymnastik.

 – Nu såg jag övergreppen. Jag var där varje vecka på träningar och följde med på tävlingar. När flickorna grät bestraffades de, med extra styrketräning eller bli kallade ”idioter”. Flickorna fick hela tiden skador, åt smärtstillande för att kunna fortsätta träna.  Jag såg hur de haltade och hur en flicka med skadad axel fick bandage och tabletter och sedan fortsatte att träna.

 – Under hela året genomföres en enda träning utan att någon grät.

Natalie talade med tränarna, men inte med eleverna eftersom de inte ville prata med henne. Nu, 15 år senare, har två av gymnasterna i gruppen trätt fram och berättat öppet om vad de och träningskamraterna utsatts för. En av dem kom också i kontakt med Natalie:

 – Hon berättade att tränarna var snällare när jag var på plats som observerande forskare. Jag som trodde jag sett det värsta. Gymnasten, som då var 10 år, berättade om att skolans ledning och andra tränare visste vad som pågick - men ingen ingrep. Det var hjärtskärande att höra om hur en tioåring inte fick något stöd.

Föräldrarna fick ingenting veta

Flickorna på skolan tränade 32 timmar i veckan. Föräldrarna lämnade tidigt och hämtade sent.

 – Det finns en kultur inom gymnastiken att inte berätta hemma eftersom föräldrarna inte ska lägga sig i träningen och göra tränarna sura.  Föräldrarna visste för det mesta inte vad som pågick på skolan. En tioåring förklarade också för mig att ”det måsta vara så här eftersom det kommer att göra mig till en bra gymnast”.

Avhandlingen byggde på det som Natalie Barker-Ruchti kallar ”noveller”, berättelser om vad hon såg och hörde under året på skolan. Tränarna och barnen hörs på hennes inspelningar - och hennes egna reaktioner. Med avhandlingen som bas har Natalie Barker-Ruchti fortsatt sin forskning om övergrepp inom kvinnlig artistisk gymnastik. Hon tog 2016 initiativ till nätverket ISCWAG, som samlar forskare från olika ämnen. Nätverkets medlemmar kom sommaren 2020 med ett manifest på åtta punkter om hur övergreppen ska motarbetas.

Det finns en förklaring till ”kulturen” inom kvinnliga gymnastik. Olga Korbut och Nadja Comăneci  slog knock på sin mottävlare på 70-talet. Den framgångsrika öststatsmodellen fick efterföljare i de dåvarande västländerna, en utveckling som exploderade i och med Sovjetunionens fall och försåg den internationella marknaden med många topptränare från öst.

Natalie Barker-Ruchti

– Jag fick tillfälle att prata med undersökande journalister på en erkänd tidning, som läst min forskning och var mycket glada över att de hittat mig, säger Natalie Barker-Ruchti om intervjun i en schweizisk tidning - som fick politiska konsekvenser.

Ett exempel var tränarna på skolan i Australien, ett par från Ryssland som fortsatt jobba i många olika länder. Paret var en del i de hårda tag som normaliserats.

Dominoeffekt över världen

Förra sommaren kom Netflix-dokumentären Athlete A, historien om vad Larry Nassar, läkaren för det amerikanska landslaget i kvinnlig artistisk gymnastik, gjort sig skyldig till. Han dömdes med start 2017 till 175 år i fängelse för sexuella övergrepp och barnpornografi, brott som pågått sedan början av 1990-talet.

Dokumentären fick en dominoeffekt. I land efter land trädde gymnaster och före detta gymnaster fram och vittnade om övergrepp. Tiden att träna, tiga och lida var över.

Natalie Barker-Ruchti har varit efterfrågad med sin expertis från forskningen och ”känt ett ansvar att ställa mig på utövarnas sida” kan glädja sig över vad som händer i Schweiz - och även i Nederländerna.

 – Ledare för det nationella förbundet gick ut och sa att nu vill man ha sporten ska vara för kvinnor och inte för barn. Och att det inte spelar någon roll om det inte blir några medaljer. Detta är fantastiskt och skulle inte att skett för några år sedan.

Natalie Barker-Ruchti

Tiden sedan förra sommaren har varit fylld med jobb inom ”tredje uppgiften” för Natalie Barker-Ruchti. Hon har goda erfarenheter av media från denna intensiva tid.

Natalie Barker-Ruchti kom till Örebro universitet 2019 efter fler år på Göteborgs universitet. Sverige och de andra skandinaviska länderna har en stark kort att spela ut mot forskare: familjevänlighet, alltså att även mamma förväntas arbeta när barnen är små.

Tiden sedan förra sommaren har varit fylld med jobb inom ”tredje uppgiften” för Natalie Barker-Ruchti. Hon har goda erfarenheter av media från denna intensiva tid.

 – För mig har det varit en allt igenom positiv erfarenhet. Jag har begärt att få frågorna i förväg för att kunna förbereda mig och få sagt det jag vill ha sagt. Jag har också krävt att få läsa texterna innan publicering och fått det och kunnat rätta fel. Nyckeln till framgång är att hitta rätt journalister.

Natalie Barker-Ruchti når idag som forskare ut över hela världen, hon som 25-åring utan gymnasieutbildning knappt trodde hon skulle klara av att läsa på universitet.

Text: Maria Elisson
Foto: Jesper Mattsson