Sex kvinnor som fick nog

Porträtt på Anne Charlotte Leffler

Henric Bagerius läser texten:

I februari 1885 arrangerade den nybildade kvinnoföreningen Sällskapet Nya Idun ett möte. Anne Charlotte Leffler höll där föredrag om vad hon upplevt under sitt besök i London våren 1884 – och vad svenskorna borde göra för att förändra sin klädedräkt.

Lager på lager

Entusiasmen hos sällskapets medlemmar gick inte att ta miste på. Bland åhörarna fanns bland andra några av den svenska kvinnorörelsens pionjärer: debattören Ellen Key, pedagogen Lilly Engström och historikern Ellen Fries. Och Hanna Winge, känd för sitt konsthantverk.

De församlade kunde snabbt konstatera att svenska borgerliga kvinnor klädde sig på ett sätt som låg långt från det brittiska idealet. Här var det lager på lager som gällde. Inte för att hålla värmen utan för att följa modet.

Kalla ben

Runt midjan satt en mängd klädesplagg, men halsen var ofta bar och under de många underkjolarna kunde kall luft svepa in och kyla ned benen. Dessutom var plaggen så trånga att kvinnorna hade svårt att röra sig fritt.

Anne Charlotte Leffler hade alltså tungt vägande skäl för sin kritik mot det rådande modet och för sina tankar om reformer. Och nu rullade korsettkriget igång. Själv gick hon i spetsen och började klä sig i ledigare dräkter – hon som var känd för sin eleganta klädstil.

Bild på Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky

Bild på Anne Charlotte Leffler och Sonja Kovalevsky

Men det var inte helt lätt att befria sig från korsetten, och Anne Charlotte Leffler hade själv dubbla känslor inför att lägga bort plagget som gav kvinnor en timglasformad kropp.

För att lindra sina plågor av kolik fick hon hösten 1885 rådet att bära ett bylsigt läderbälte runt magen. Men ack, bältet gjorde att figuren blev ”vanställd av en så tjock midja”, skrev hon i ett brev till sin mamma. Nu fick hon finna sig att se ut som en ”bondhustru”.

Symbol för ett friare liv

I flera av sina skönlitterära texter beskriver Anne Charlotte Leffler den borgerliga kvinnans komplicerade relation till sina kläder. Sommaren 1886 publicerades romanen En sommarsaga där huvudpersonen Ulla Rosenhane tvingas välja mellan kärlek och konstnärskap, mellan familjeliv och karriär.

För henne är inte korsetten alltid något som kväver och förlamar. Den gör det också möjligt för henne att forma den egna kroppen. I vackra klänningar, åtsmitande snörliv och fantasifulla turnyrer ser Ulla Rosenhane en väg till individualitet och konstnärlig frihet. Hon konstaterar ”att det är trevligt att vara en smula chic”.

Hon lyder inte någon

I sitt val av kläder demonstrerar Ulla Rosenhane att hon väljer själv, har en yrkesidentitet och inte lyder någon annan. Den smala midjan är med andra ord en symbol för ett friare kvinnoliv.

För Anne Charlotte Leffler tycks en dräktreform alltmer ha kommit att handla om detta: att uppmuntra kvinnor att stå emot modets nycker, att välja sina kläder efter eget huvud och att ge dem ett personligt uttryck.

Porträtt av Hanna Winge

Henric Bagerius läser texten:

Hanna Winge var en av de första kvinnorna som utbildade sig vid Konstakademien i Stockholm, men mest känd var hon på 1880-talet för sitt konsthantverk. Hon hade ett brinnande intresse för forntiden, och det kom också att prägla den tidiga dräktreformrörelsen i Sverige. 

Manifest med nytt ideal

Hanna Winges förebild var den fornnordiska dräkten, och känslan för det fosterländska ledde henne till att publicera ett dräktreformatoriskt manifest där hon visade upp ett nytt ideal.

Den nya kvinnodräkt som hon lanserade var en enkel, fotsid klänning med rena linjer och enkla broderier. Den gav kvinnor ny rörlighet och speglade det friare liv som många ansåg att de forntida systrarna haft.

Hennes ledord var måttlighet

Hanna Winge klargjorde att hon som konstnär ogillade att modet vanställde det som naturen gett kvinnor. Hon förnekade inte att ett hårt åtdraget snörliv kunde göra stor skada, men hon tvivlade på att kvinnor helt skulle frigöra sig från plagg som formade kroppen. Eller som hon utryckte sig: ”Liksom du vill kvinnans framåtskridande utan revolution, så vill jag gärna en modeförändring utan revolution”. För henne var måttlighet ledordet.

Här kan du läsa Hanna Winges manifest

Manifestet utkom i maj 1885. Strax innan hade hennes dräktideal visats upp för den breda allmänheten under en stor basar på Börshuset i Stockholm. Basaren var en publiksuccé och hölls för att samla in pengar till det planerade bygget av Nordiska museet.

Särskilt omtalad blev en ryggåsstuga, en låg byggnad utan innertak, där en rad kända kvinnor klädda i fornnordiska dräkter, designade av Hanna Winge, serverade gästerna mjöd.

Bild från bazar i Stockholms börshus 1885

Bild från bazar i Stockholms börshus1885 till förmån för Artur Hazelius och Nordiska museet. Fotograf okänd/Nordiska museet

Till jul 1885 presenterade så Hanna Winge en reformdräkt som svenska kvinnor kunde bära till vardags. Den nynordiska reformdräkten ställdes ut i Stockholm vintern 1886 och intresset var stort. En viktig detalj i dräkten var att kjolens tyngd inte vilade på höfterna utan istället var fastsydd vid ett långt klänningsliv, vilket ökade rörligheten.

En annan praktisk innovation var tunikan, som lätt kunde vikas upp över axlarna och bli en sjal. Och i midjan, vid bältet i fornnordisk stil, satt en väska fäst. Hanna Winge kostade också på sig lite utsmyckningar i form av broderier och smycken. Lite lagom.

Kvinna i reformdräkt

Bild på kvinna i reformdräkt. Fotograf: Wilhelm Abraham Eurenius /Nordiska museet.

Dräkten fick lovord, men få kvinnor valde att faktiskt bära den. Det bekväma och praktiska dukade under. En krönikör i Göteborgs-Posten fann orsaken i att ”vacker är den i sanning ej och inför herrarnas blickar ska den ej så lätt finna nåd”. Andra betraktade dräkten som en tråkig uniform som kvävde kvinnors individualitet.

Så den nynordiska reformdräktens livslängd blev kort, och något riktigt genomslag fick inte Hanna Winges idéer.

Porträtt av Augusta Lundin

Henric Bagerius läser texten:

Hösten 1885 vände sig Anne Charlotte Leffler till Handarbetets Vänner, en förening som i fosterländsk anda verkade för att förädla den svenska textilkonsten. Hon kom med förfrågan om inte föreningen kunde ge Augusta Lundin uppdraget att sy upp en nynordisk reformdräkt i Hanns Winges design. Baktanken var uppenbar – Augusta Lundin var en blytung auktoritet inom modet.

Ännu obesvarade frågor

Styrelsen för Handarbetets Vänner konstrade lite men gav till slut efter. Vintern 1886 ställdes den nynordiska reformdräkten ut i Stockholm, och i dagspressen omnämndes den i positiva ordalag.

Att Augusta Lundin tillsammans med Hanna Winge stod bakom dräkten gav skjuts åt reformtankarna, men modedrottningens agerande efter utställningen väckte frågor som ännu är obesvarade.

Teckning av reformdräkten

Teckning av reformdräkten

Modedrottningen Lundin fortsatte visserligen att sy upp reformdräkten, men hon bytte ut den sobra marinblå chevioten mot tyger i grälla färger och lät sina springflickor gå runt i rödgula dräkter.

Efterfrågan på reformdräkten upphörde

Varför? frågade sig dräktreformatorerna. En del tolkade agerandet som en solidaritetshandling. Andra anade argan list. Var det så att Augusta Lundin var så bakslug att hon spökat ut sina springflickor för att skrämma kunderna till att fortsätta handla dyra modeklänningar? Följden blev i alla fall att efterfrågan på reformdräkterna helt upphörde.

När de svenska dräktreformatorerna bestämde sig för att ta upp kampen mot de långa, släpande promenadkjolarna vintern 1897 klev Augusta Lundin in på banan igen. Vid ett av de två mötena i kjortelstriden, som tillsammans samlade bortåt tolvhundra åhörare, lästes ett brev från Augusta Lundin upp. De församlade jublade.

Fula skor och dålig gång

I brevet gav Augusta Lundin sitt stöd för att korta promenadkjolarna så att de inte längre släpade i marken. Motiveringen var något speciell. En elegant parisiska hade förmågan att graciöst hålla upp sin kjol när hon promenerade, hävdade Augusta Lundin. En sådan behärskad elegans var inte svenskor kapabla till. Dessutom hade svenska kvinnor ofta illasittande underkjolar, fula skor och dålig gång.

Trots de bitska formuleringarna tolkades brevet som ett stöd för dräktreformen. I damtidningen Idun konstaterades att det ”är ett märkligt och glädjande tidens tecken, att en av modets mest framskjutna banérförerskor i sunda förnuftets namn gör front mot sin nyckfulla härskarinna”.

Fy för haremsbyxan

Augusta Lundin gjorde våren 1911 ytterligare ett inlägg i debatten om kvinnors kläder när hon deklarerade att den nyligen lanserade byxkjolen – eller haremsbyxan, som vi skulle säga idag – var ”en kuriositet” som inte förtjänade att ta plats i garderoberna. Plagget var i hennes ögon okvinnligt, och hon var ganska säker på att det inte skulle få genomslag hos svenska kvinnor. Och det fick hon rätt i.

Porträtt av Karolina Widerström

Henric Bagerius läser texten:

Karolina Widerström sjöng ut vid Dräktreformföreningens halvårsmöte det här året, och hennes inledningsanförande var en appell för kvinnokroppars befrielse.

"Framtvinga en yppig barm"

Målet för hennes vrede var den för henne förödmjukande modedräkten som krävde att kvinnor snörde sig: ”Denna dräkts mest iögonenfallande egenskap är att söka framtvinga en så yppig barm, ett så brett bäcken som möjligt, således att framhäva kvinnan såsom könsväsen, göra henne så retande, så lockande som möjligt.”

Hennes tal vid höstmötet 1886 blev omtalat och återgavs i flera dagstidningar. Här kan du läsa hela Karolinas Widerströms tal Om klädedrägten ur estetisk synpunkt.

Engagemang för kvinnor

För Karolina Widerström stod det klart att samtidens mode gjorde våld på kvinnokroppens former. Dessutom hävdade hon att dräkten stred mot ett klassiskt skönhetsideal. Det krävdes ett cyniskt sinne, menade hon, för att se något vackert i en snörd midja.

Karolina Widerström ökade sin auktoritet i debatten när hon i maj 1888 blev Sveriges första kvinnliga läkare. Hennes specialitet var gynekologi, och kön till hennes privatpraktik var lång. Som folkupplysare och samhällsdebattör kom hennes engagemang lika mycket att handla om kvinnors sociala situation som om deras medicinska välmående.

Väckas till insikt

Karolina Widerström höll regelbundet föredrag om behovet av en reformerad kvinnoklädsel. Som förklaring till att kvinnor nöjde sig med att vara ”könsväsen” angav hon bristande kunskap och eftertanke hos de modemedvetna damerna. Om en dräktreform skulle bli av måste alltså landets kvinnor väckas till insikt och begrunda vad deras modeslaveri innebar för dem själva och andra.

Foto på Karolina Widerström

Karolina Widerström utsågs till hedersdoktor vid Karolinska institutet.

Karolina Widerström var orädd och gick till attack mot dem som slaviskt följde modets nycker med sina höga hattar, åtsittande korsetter och snäva kjolar. Men hon var samtidigt en försiktig general och ville inte att Dräktreformföreningen skulle utmärka sig som en sammanslutning med närmast revolutionär agenda.

För henne gällde reformer utan att den rådande samhällsordningen, byggd på en åtskillnad mellan kvinnor och män, utmanades. I en broschyr från 1893 om en mer hälsosam kvinnlig klädedräkt kritiserade hon det trånga snörlivet. Här kan du läsa Karolina Widerströms broschyr Om den kvinnliga klädedräkten

Hon försvarade kjolen

Men i samma skrift försvarade hon klänningskjolen. Hon var visserligen medveten om att kall luft ofta svepte in under en vid kjol och att något borde göras för att åstadkomma en jämnare värmefördelning runt kvinnors ben. Men att kjolen byttes ut mot byxor var inte lösningen: ”En sådan reform skulle dels vara alltför brådstörtad, dels har den, skulle jag tro, skönhetshänsynen emot sig.”

För Karolina Widerström gällde att Dräktreformföreningens arbete måste vara långsiktigt och att en utveckling måste ske med gradvisa reformer. Kampen skulle aldrig bli framgångsrik om förändringarna drevs fram alltför fort eller ledde till att kvinnor som bar föreningens modeller uppfattades som okvinnliga.

Därför gjorde kvinnorna bäst i att låta männen få behålla sina byxor för sig själva.

Porträtt av Gurli Linder

Henric Bagerius läser texten:

Redan i tjugoårsåldern kom Gurli Linder i kontakt med Dräktreformföreningen, och hennes starka engagemang för att förändra den kvinnliga klädedräkten gjorde att hon snabbt fick viktiga förtroendeuppdrag. Hon, som enligt studiekamraten Selma Lagerlöfs beskrivning, var ”ett ideal av grace och elegans".

När föreningen blev en del av Fredrika Bremer Förbundet våren 1890 valdes Gurli Linder in i styrelsen. Året därpå var hon drivande i arbetet med att ta fram en plansch över föreningens olika reformplagg.

Uppror över de långa släpen på kjolarna

Gurli Linder var Dräktreformföreningens ordförande mellan 1892 och 1897. Under hennes sista år på ordförandeposten bestämde hon sig, tillsammans med en grupp läkare, för att försöka göra något åt de långa släpen på damernas promenadkjolar.

Vintern 1897 hölls två stora möten i Stockholm där det livligt debatterades hur man skulle få kvinnor att korta av sina kjolar så att de slutade tio centimeter från marken.

Kvinna i klänning från 1899

Dräkt från slutet av 1800-talet där kjolen släpar i marken, enligt modet.

Upproret spred sig också till Göteborg, dit Gurli Linder reste för att övertyga stadens damer om behovet av en reform. Inför fyrahundra åhörare i en fullsatt sal på Handelsinstitutet lyfte hon fram kritiken mot de långa kjolarna. De var ohygieniska, opraktiska, oekonomiska, oestetiska och till råga på allt ett ok på arbetarklassens kvinnor.

Ohygieniskt och opraktiskt

Mötesdeltagarna var entusiastiska och lyssnade uppmärksamt på hennes argument. Det ohygieniska och opraktiska med långa promenadkjolar var uppenbart. Det oekonomiska låg i att kjolarna ständigt måste lagas, och det omoraliska handlade om allt slit som de smutsiga släpen medförde för borgerlighetens tjänsteflickor.

Dessutom var det vanligt att arbetsklassens kvinnor köpte kjolarna begagnade när de modemedvetna damerna hade tröttnat på dem. Hur skulle en arbetarhustru ha råd att hålla släpet i skick, undrade Gurli Linder.

Kjortelstriden blev Gurli Linders sista stora insats för dräktreformrörelsen. Hon avgick som ordförande en kort tid senare, utarbetad och utmattad, men inte helt utslagen. Gurli Linder satt kvar i föreningens styrelse till våren 1903 då föreningen upplöstes.

Vackert och hälsosamt

Kort innan hon avgick som ordförande porträtterades hon i damtidningen Idun. Hon beskrevs som ”en energisk och aldrig vilande kvinna, som sedan många år tillbaka gjort sig till en banbryterska för en rationell kvinnodräktsreform inom vårt land”.

Skribenten konstaterade också att Gurli Linder var ett levande bevis på att det gick alldeles utmärkt att förena det vackra med det hälsosamma.

Porträtt av Märta Jörgensen

Henric Bagerius läser texten:

Vid ett möte i Lutherska missionshuset i Falun 12 april 1902 lanserade hon sina idéer. Svenska Kvinnliga Nationaldräktsföreningen fick då sina första trettio medlemmar.

Tanken på en nationaldräkt hade fötts under hennes praktik på Tullgarns slott, innan flytten och arbetet som trädgårdslärare vid folkskoleseminariet i Falun.

Lättare att röra sig

Kronprinsessan Victoria (1862–1930) hade bestämt att alla kvinnor som arbetade vid slottet måste bära en Tullgarnsdräkt. Med inspiration från Österåker hade kronprinsessan låtit sy upp dräkten för att ge större rörelsefrihet och underlätta kroppsarbetet.

Under arbetet i slottsträdgården blev det uppenbart för Märta Jörgensen hur mycket mer praktiskt det var att gå klädd i ett rejält livstycke och en löst sittande kjol istället för släp och snörliv.

I takt med sin tid

Märta Jörgensen var i  takt med sin tid. Arthur Hazelius (1833–1901), mannen bakom Nordiska museet och Skansen, hade med sin passion för nordisk folkkultur väckt intresse i Stockholm för hur allmogen klädde sig. Carl Larsson (1853–1919), den store konstnären, stöttade henne också.

Ålderdomliga dräkter från olika delar av landet fick symbolisera harmoni, stabilitet och trygghet. Det var i en tid när motsättningarna mellan olika sociala grupper blev allt mer uppenbara och emigrationen till Amerika väckte oro för nationens framtid.

Märta Jörgensen beklagade utvecklingen som hotade dräkterna på landsbygden. Industrialiseringen, flytten till städerna och annan omvälvande förändring svepte med unga människor som inte var intresserade att bevara hembygdens dräktarv. 

En handlingens kvinna

För Märta Jörgensen var det handling som gällde och Nationaldräktsföreningen tog fram två modeller, en för vardagsbruk och en till helg. Helgdagsdräkten med sin blå kjol, sitt gula förkläde och sitt röda livstycke skulle föra tankarna till fosterlandet. Vid den tiden var Sverige och Norge i union, därav färgskalan.

Vintern 1903 kom Märta Jörgensen ut med sitt dräktreformatoriska program. Hon frågade sig hur intelligenta svenska kvinnor kunde finna sig i att slava under utländska ok. Allmogen skulle bära sina plagg med stolthet och inte skämmas inför fisförnäma stadsbor, ansåg hon.

Bättre med svensk stil

Märta Jörgensen accepterade ett argument från motståndarna till nationaldräkten: att alla måste klä sig lika. Men likformigheten var egentligen inget problem, ansåg hon, eftersom så många kvinnor ändå inte hade smaksinne. Det behövdes stilbildare – men de skulle vara svenska och inte franska.

Hon hade också både privat- och nationalekonomiska argument för nationaldräkten. Med dräkten undvek man ständiga utlägg för utländska tyger. Ännu mer fosterländskt alltså. Dessutom upplyste hon om att Parismodet speglade klädstilen hos lyxprostituerade.

Sverigedräkten

Efter 1910 svalnade intresset för Nationaldräktsföreningen. Men Märta Jörgensen gav personligen inte upp utan bar föreningens dräkter fram till sin död 1967. Sedan föll de i glömska. Till 6 juni 1983.  Drottning Silvia bar då den blågula dräkten vid firandet av Sveriges första nationaldag, klädseln som numera är känd som Sverigedräkten.

Kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

Kronprinsessan Victoria i Sverigedräkten. Fotograf: Bengt Nyman/flickr.