Framtidens lärmiljöer växer fram under pandemin

Anna-Eva Olsson och Magnus Hansson.

"Pandemin har skakat om oss och också gjort att vi plötsligt kunnat förändra sådant som annars skulle ha tagit många år," säger Anna-Eva Olsson, som tillsammans med Magnus Hansson leder delprojektet Nya lärmiljöer.

Hur ser framtidens undervisningslokaler ut? Vad kommer studenterna tillbaka till efter pandemin och hur har den ändrat våra behov? Just nu pågår ett intensivt arbete på Örebro universitet – som har accelererats under pandemin.

Delprojektet Nya lärmiljöer drivs av Framtidens lärarutbildning i nära samarbete med bland annat Högskolepedagogiskt centrum, Örebro Campus Lab och Akademiska hus. Ett 70-tal personer från Örebro universitets olika utbildningar och stödverksamheter bidrar till delprojektet genom samarbeten i tvärfunktionella team.

Läs mer om delprojektet hos Framtidens lärarutbildning och Högskolepedagogiskt centrum ()

Här kan du läsa mer om Örebro universitets pedagogiska grundsyn.

Här kan du läsa mer om OECD:s dokumentation om framtida kompetenser.

Det började i januari 2020 som ett delprojekt inom Framtidens lärarutbildning, när Anna-Eva Olsson och Magnus Hansson fick i uppdrag att utveckla Örebro universitets lärmiljöer.

– Då handlade det i första hand om att utveckla lärarstudenternas lärmiljöer, för att lokalerna bättre skulle stimulera till ett aktivt lärande och kunna stödja arbetet med att utveckla framtida kompetenser, som till exempel kritiskt tänkande, samarbetsförmåga och kreativitet, berättar Anna-Eva Olsson.

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på det mesta. All undervisning skulle över en natt plötsligt anpassas till att fungera i digital form, på distans, i stället för i ett klassrum på campus.

– Från början var det många lärare som helt enkelt försökte ta sin vanliga undervisning till ett digitalt format. Men den digitala undervisningen har andra förutsättningar och utmaningar än den traditionella klassrumsundervisningen. Jag tror att vi alla har varit tvungna att omvärdera det vi håller på med. Pandemin har skakat om oss och också gjort att vi plötsligt kunnat förändra sådant som annars skulle ha tagit många år, säger Anna-Eva Olsson.

Pandemin har väckt nya frågor – och accelererat utvecklingen

Delprojektets uppdrag utvidgades då till att utveckla hela universitetets lärmiljöer, med utgångspunkt i universitetets pedagogiska grundsyn. Intresset för att vara med och bidra i arbetet har varit stort. Anna-Eva Olsson och Magnus Hansson berättar om hög närvaro och ett stort engagemang från lärare och personal ur många olika verksamheter som deltagit i workshops och möten.

– Vi hade aldrig kunnat gå så snabbt framåt om det inte varit för pandemin. Att campus har stått tomt har också väckt frågor om varför vi över huvud taget behöver vara där. Kanske behöver vi fundera på varför och hur vi ska genomföra läraktiviteter som föreläsningar, seminarier, workshops och laborationer på campus i framtiden för att motivera för studenterna att komma dit, säger Magnus Hansson.

Nya undervisningslokaler växer fram

Ett konkret resultat av arbetet under året är att två salar ska byggas om i Forumhuset, förhoppningsvis redan i sommar. Det finns också planer på en pedagogisk testmiljö i Långhuset, ett Learning Lab där Örebro universitet tillsammans med Akademiska hus kan utveckla, pröva och utvärdera nya lärmiljöer. Även det nya huset U8, som planeras att byggas vid universitetsrondellen och ska vara klart 2024, kommer att präglas av multifunktionella, flexibla och studentaktiva lokaler och lärmiljöer.

Utöver om- och nybyggnationer av lokaler har delprojektet bidragit till ett nytt sätt att tänka kring pedagogik och lärande.

– En lärmiljö är gränsytan mellan en pedagogisk, en social och en rumslig dimension. Genom att vara medveten om dessa tre dimensioner som lärare och göra tydligare val vid genomförandet av till exempel en föreläsning eller ett seminarium kan vi utveckla pedagogiken, förklarar Magnus Hansson.

Väckt nationellt intresse

Ett av resultaten från delprojektet, som även har väckt nyfikenhet vid andra lärosäten, är till exempel ett rums- och aktivitetsdiagram (se bild), som man som lärare kan använda i planeringen av olika läraktiviteter. Och som en gemensam grund för diskussioner har även en begreppskarta och ett reflektionsunderlag tagits fram.

Olika bilder som visar hur ett klassrum kan vara organiserat.

Rums- och aktivitetsdiagrammet kan användas när olika läraktiviteter planeras.

– I vanliga fall anpassar man kanske sin undervisning utifrån hur lokalen ser ut, men här låter man det pedagogiska perspektivet styra. Vilken läraktivitet ska ske i rummet och vilka vägar behöver kommunikationen gå? Vilka rörelser kommer att ske i salen? Genom att designa rummet utifrån medvetna val blir det möjligt att jobba med högskolepedagogisk utveckling på ett helt nytt sätt, säger Magnus Hansson.

Ny standard och nytt tänk

Typen av aktivitet styr också hur stor lokalen behöver vara. Vid en föreläsning med enkelriktad kommunikation kan det räcka med att man planerar för två kvadratmeter per person, men ska studenterna ha en mer aktiv roll behövs minst tre kvadratmeter för att möjliggöra aktivitet och rörelse i rummet.

– Och nu under coronapandemin pratar vi om fyra kvadratmeter per student, för att minska smittrisken och kunna hålla avstånd. Vi kallar detta för en ”ny standard” som fått arbetsnamnet 2:3:4-principen. I stället för att utgå från hur många personer som ska rymmas i ett rum utgår vi från läraktiviteten. Och det är inte längre läraren, utan studenten, som står i centrum, säger Anna-Eva Olsson.

På vilket sätt kommer studenterna att märka att Örebro universitet utvecklar sina lärmiljöer?

– Våra studenter kommer framöver få möta och vistas i miljöer där de själva förväntas ha en mer aktiv roll. Vår pedagogiska grundsyn är inte bara en text på en hemsida utan där finns viktiga formuleringar om hur Örebro universitet ser på lärande och utveckling. De nya lärmiljöer som växer fram tar sin utgångspunkt i detta och vi hoppas att det ska bidra till ett nytt sätt att tänka som präglar undervisningen, säger Anna-Eva Olsson.

Text och foto: Anna Lorentzon