Stärkt forskningsstöd för känguruvård

Emma Olsson.
Känguruvård är en vårdmetod där för tidigt födda barn och barn med låg födelsevikt hålls hud mot hud mot en förälders bröst. Metoden minskar sannolikt risken för dödsfall och allvarliga infektioner.
Det vetenskapliga stödet stärks nu i en uppdaterad forskningsöversikt från det internationella forskningsnätverket Cochrane. Emma Olsson, forskare i omvårdnadsvetenskap vid Örebro universitet, är förstaförfattare.
Läs forskningsöversikten: Kangaroo mother care to reduce morbidity and mortality in low birthweight infants
Forskningsöversikten omfattade 49 studier med sammanlagt 7 724 nyfödda barn med låg födelsevikt eller som fötts för tidigt. I studierna jämförde forskarna känguruvård med konventionell neonatalvård. Antalet studier är mer än dubbelt så stort som i 2016 års version av översikten, som låg till grund för Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer.
– Det mest anmärkningsvärda resultatet är den minskade dödligheten bland några av de mest utsatta nyfödda barnen, säger Emma Olsson.
Känguruvården minskar sannolikt även risken för sjukhusförvärvade infektioner och sepsis. Den kan också öka andelen barn som enbart ammas och minska förekomsten av hypotermi, det vill säga nedkylning.
– Känguruvården har funnits i flera decennier, men den här översikten omfattar dubbelt så många studier som vår senaste uppdatering och stärker därför det vetenskapliga stödet för metoden, säger Emma Olsson.
Fördelarna kan vara särskilt stora i låg- och medelinkomstländer
Känguruvården utvecklades ursprungligen som en billig vårdmetod i miljöer med begränsade resurser, men har sedan dess införts runt om i världen. Resultaten tyder på att fördelarna kan vara särskilt stora i låg- och medelinkomstländer, där en stor del av studierna har genomförts.
Även om översikten visade att känguruvården minskade dödligheten i alla typer av vårdmiljöer var tillförlitligheten i det vetenskapliga underlaget lägre i höginkomstländer. Det kan bero på att det är svårare att avgöra vilken effekt just känguruvården har när barnen redan har tillgång till högspecialiserad vård.
Oklart hur länge metoden behöver användas
WHO:s rekommenderar i sina nuvarande riktlinjer minst åtta timmars känguruvård per dag och uppmuntrar till långvarig hud-mot-hud-kontakt när det är möjligt.
Men översikten visar att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att avgöra om längre perioder ger större fördelar eller exakt hur mycket känguruvård som behövs för att uppnå bästa möjliga resultat.
– Det vi fortfarande inte vet med säkerhet är hur mycket som är tillräckligt, om mer alltid är bättre och hur metoden bäst ska användas i olika vårdmiljöer, säger Roger Soll, medförfattare till översikten och forskare vid University of Vermont i USA.
Föräldrar och barn i centrum för neonatalvården
Enligt forskarna handlar kängurumetoden inte bara om hud-mot-hud-kontakt, utan också om att organisera vården så att föräldrar och barn kan vara tillsammans.
– Det är en vårdmetod som sätter föräldrarna i centrum för barnets behandling och som ofta kräver att sjukhusen tänker om kring hur neonatalvården organiseras, säger Roger Soll.
Forskarna menar att framtida studier bör fokusera på att förstå när kängurumetoden fungerar bäst, vilka barn som har störst nytta av den, hur den kan införas i olika vårdsystem och om resultaten varierar beroende på när vården påbörjas och hur länge den pågår.
Kängurumetoden innebär tidig, kontinuerlig och långvarig hud-mot-hud-kontakt mellan det nyfödda barnet och den som vårdar barnet, att barnet ammas ofta och enbart får bröstmjölk samt tidig utskrivning från sjukhuset när det är lämpligt.
Text: Jasenka Dobric, Mia Parkinson
Foto: Örebro universitet