Stolta över sin värmländska: Därför vägrar unga släppa dialekten

I sin avhandling i svenska språket, ”Finprat” och ”mysrom”, har Denny Jansson följt elever på vård- och omsorgs-, el- och energi- samt industritekniska programmet på en gymnasieskola i Värmland under fyra terminer. Genom observationer, fältinspelningar och gruppintervjuer har han undersökt hur ungdomarna faktiskt pratar på olika platser i sin vardag i skolan.

– Resultaten visar att dialekten i högsta grad är levande och att eleverna har en stor språklig medvetenhet, säger Denny Jansson. De använder språket och andra resurser för att markera gemenskap, skapa identitet och positionera sig gentemot andra.

Språket ändras med rummet

Studien visar att språkbruket är en viktig del av skolmiljön och att språket bidrar till hur olika platser i skolan uppfattas och blir meningsfulla för eleverna. I mer avspända miljöer eller praktiska utrymmen – som verkstäder, korridorer eller mindre grupprum (som eleverna själva beskriver som "mysrom") – beskrivs språket och stämningen som mer avspänt. I mer formella klassrumssituationer dämpas dialekten ofta till förmån för vad eleverna själva kallar för "finprat" eller mer standardnära svenska.

– Eleverna navigerar skickligt mellan olika språkliga nyanser. Dialekten blir inte bara ett sätt att prata, utan en resurs för att göra skolans olika platser trygga och meningsfulla, förklarar Denny Jansson.

Viktig pusselbit för förståelsen av ungas språk

Avhandlingen bidrar med ny kunskap om hur dialekt, identitet och skolmiljö hänger samman i dagens Sverige. Den visar dessutom att dialekten inte bara lever kvar genom gamla traditionella ord. När nya ord och moderna fenomen dyker upp i ungdomarnas vardag anpassar de dem till den värmländska grammatiken och uttalet.

– Det visar att dialekten är högst levande och fungerar som ett aktivt verktyg i dag, säger Denny Jansson.
– Flera av ungdomarna som jag har följt beskriver sina dialekter som något de är stolta över, och att det är viktigt att också bevara dialekterna. Det förvånande är att detta förekommer även i en tid då dialekterna skulle kunna antas vara mindre betydelsefulla, men det är de alltså inte, i varje fall inte i Värmland.