Ätandets design – en matfilosofi

– Mat är viktigare än sex, mat och kärlek är det första en mor ger sitt barn, sade hon och berättade att hon vill få åhörarna att ställa frågor. Hennes ambition är inte att enbart ge måltiden en speciell utformning hon vill också berätta en historia med den.

Marije Vogelzang började som designstudent i Eindhoven och som alla andra började hon arbeta med olika material som trä, plast, tyg.

Köket en verkstad

– Men varje dag kom jag hem till köket och började laga mat. Jag insåg att mat också är ett material och köket en verkstad. Men själva maten är redan designad av naturen, så jag började i stället experimentera med design inspirerad av själva ätandet.

Det här har lett till att hon nu är en efterfrågad föreläsare över hela världen. Via sitt företag Studio Marije Vogelzang arbetar hon med att utforma restaurangkoncept, med sjukhusmat, sociala workshops, matindustri, installationer och hittar på nya ritualer kring mat.

– Jag är själv förvånad över att det har gått så lätt att komma ut i världen och få berätta om det här. Det tycks bara vara en handfull människor som arbetar på det här sättet. Men jag har fått mycket uppmärksamhet i medier och det har blivit en snöbollseffekt av det, säger hon.

Åtta punkter

Från att ha börjat med ett restaurangprojekt – Proef – i Rotterdam, som sedan flyttade till Amsterdam har hon utvecklat sin filosofi. Den bygger på åtta olika inspirationspunkter, som ska ställa frågor kring ätandet.

– Poängen med frågor är att få folk att börja tänka, att kittla lite. Frågorna triggar kreativiteten.

De åtta punkterna är känslor, natur, kultur, samhälle, teknik, psykologi, vetenskap och handlande.

Varför tycker vi inte om blåa tomater? Vilka känslor väcker det? Om vetenskapen framställer konstgjort kött av stamceller som gör att vi kan äta kött utan att slakta djur, kommer vi att äta det? Varför hade människor inte matallergi för 50 år sedan?

– Matkultur är den mest icke-elitistiska kulturen av alla. Men den har förändrats. För min mor var det en lyx och ett framsteg att kunna handla färdiglagad mat eller halvfabrikat i snabbköpet. Men därför fick jag inte lära mig att laga mat, som man gjorde förr. Så nu kan man fråga Vem vet hur man ska laga till ett grishuvud?

Skogen luktar schampo

Så fortsatte hon att ställa frågor kring punkt efter punkt. Varför tror barn att mjölk tillverkas i fabriker och att det luktar schampo i skogen? Kan man klandra människor som genomlevt svåra kristider att de vill ha jordgubbar på vintern? Varför får kycklingar mer antibiotika än vad sjuka barn i u-länder får? Varför belönar vi barn med sötsaker när det egentligen är onyttigt?

Hon berättade också om några av de projekt som hon genomfört på olika håll i världen. I Beirut i Libanon samlade hon ett 30-tal människor från olika kulturer och de fick bidra med recept på sitt matbröd.

– Det visade sig att det var samma recept. Vi bakade brödet, vilket väckte barndomsminnen hos alla, det blev ett gemensamt minne bortom den kulturella bakgrunden. Vi lade till gröna kryddor och lade brödet i en rad, som vi kallade ”Gröna linjen” som en gång delade Beirut. Sedan åt vi brödet och Gröna linjen försvann.

Marije Vogelzang berättade också om ett projekt med julmat. Hon dukade ett bord och i stället för att duken hängde ned på sidorna, fäste hon den i taket, så att bordet blev ett rum. Sedan gjorde hon öppningar i duken, där gästerna fick sticka in huvuden och händer.

– Plötsligt blev alla lika. Dessutom serverade vi maten så, att en fick kött, en potatis, en sallad och en enbart sås på sina tallrikar. Människorna fick dela maten och mellan människorna, som inte kände varandra, uppstod ett levande samtal.

Den tonsatta måltiden

Hon berättade också om projekt med dricksvattenprovning på ett sätt som liknade vinprovning, om hur mat på recept från efterkrigstidens nödår fått människor att minnas och hur en måltid ”tonsatts”. Maten var noter och deltagarna fick äta rätterna i en förutbestämd ordning och i ett tempo som bestämdes av en trumma .

– En kvinna grät och berättade att hon aldrig haft en sådan matupplevelse. Ätandet handlar om mycket mer än smak. Det ser man också i affärer där förpackningarnas texter kan ha större betydelse än innehållet. När min dotter inte ville äta grönsaker, lät jag henne tillverka saker av olika grönsaker, men hon fick bara använda tänderna. Hon kunde de inte undvika att få smak för det leken stoppade i munnen på henne – och nu äter hon grönsaker!

Text  Lars Westberg