Forskning och skolpolitik har gått skilda vägar
Skolvalet ökar segregationen eftersom elever med liknande etnisk, social och ekonomisk bakgrund söker sig till samma skolor. Samtidigt är det alltfler elever som inte uppnår godkända resultat. För att lösa problemen fokuserar skolpolitikerna på olika sätt att mäta kunskap, medan många forskare betonar vikten av skolan som en mötesplats mellan elever med olika bakgrund för att gynna lärandet. Det skriver Örebroforskaren Tomas Englund i en bok utgiven av Lärarnas riksförbund.
– Under flera efterkrigsdecennier fungerade utbildningsvetenskapen som stöd och inspiration till politiken inom området. Men de senaste två decennierna uppvisar en betydligt mer komplicerad bild i och många avseenden råder en klyfta eller till och med en avgrund mellan utbildningspolitik och utbildningsvetenskap, säger Tomas Englund, professor i pedagogik vid Örebro universitet och en av forskarna bakom boken Utbildningsvetenskapens kärna.
Svensk pedagogisk forskning granskades av utländska utvärderare på Högskoleverkets uppdrag under 1990-talet och fick mycket högt betyg. Två didaktiska forskningstraditioner lyftes fram som föredömliga.
– På svenska universitet var man inom många ämnen länge avståndstagande till didaktik och i svenska medier förespråkades snarare återupprättandet av den traditionella skolan och inrättandet av friskolor.
Ett instrument för jämlikhet
En viktig bakgrund till det senare var att det 1990 gjordes en utredning på uppdrag av regeringen som pekade på att skolan var ett område där föräldrars inflytande var mycket begränsat och föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn hamnade därmed i fokus.
– Men den sammanhållna grundskolan var ett instrument för jämlikhet och en mötesplats för elever med olika bakgrund. Den utnyttjade den viktigaste pedagogiska lärdomen – att socialt blandade klasser skapar de bästa förutsättningarna för lärande för alla.
– Denna modell har successivt övergivits till förmån för skolor där lika söker lika. I och med skolvalet är vi nu på väg att skapa ett helt annat system som består av enskilda, alltmer homogena skolor. Det har lett till att segregationen växer lavinartat och att skillnaderna mellan skolorna bara ökar samtidigt som elevernas prestationer minskar.
Den svenska skolan stod sig länge väl i internationella jämförelser men det senaste decenniet har den fått allt sämre resultat. Skolpolitikens fokus är nu främst på kunskapsmätningar och betygsättning.
– Kunskapsskillnaderna ökar med rekordfart och alltfler elever klarar inte att få godkänt samtidigt som de "duktigaste" eleverna inte heller håller måttet. Men pedagogisk forskning ifrågasätter om lösningen är ökad kontroll och fler nationella mätbara prov, säger Tomas Englund.
Likriktad undervisning
Pedagogikforskare varnar för att det finns en risk att undervisningen likriktas både till innehåll och form och att lärarna ser som sin uppgift att administrera kontrollsystem istället för att vårda relationen till eleverna och utveckla olika kommunikationsformer för lärande.
– En ängslighet sprider sig hos lärarna att få så få elever som möjligt underkända och att nå uppnåendemål och det får stå i fokus för skolarbetet.
– Forskning har länge betonat att en förtroendefull relation mellan lärare och elever tillsammans med en skola som blir en mötesplats mellan olika kulturella och sociala grupper är oerhört viktigt för lärandet, speciellt för de studieovana eleverna som därmed "dras med" . Det är också viktigt att ungdomar möter olika och motsägande åsikter för att kunna bilda sig en egen mening. Inom ramen för de flesta skolämnen kan olika åsikter, idéer och värden presenteras och diskuteras.
– Men debatten i massmedierna har inte rört de här frågorna utan den har målat upp en helt annan bild av skolan i den allmänna debatten. Det har inte heller funnits utrymme att ifrågasätta den bilden.
– På ett område sammanstrålar emellertid utbildningspolitik och utbildningsvetenskap under senare tid och det gäller den länge eftersatta ämnesdidaktikens utformning som medicin för en bättre undervisning och ett meningsfullt lärande. I den senaste omgången av tillståndsgivning för att utbilda lärare hamnade ämnesdidaktiken i fokus tillsammans med frågor kring hur balansen mellan ämnet och pedagogiska och ämnesdidaktiska överväganden i lärarutbildningen ska se ut. Här har universiteten inte tagit sitt ansvar och det utbildningspolitiska kravet har inte heller tidigare varit tydligt nog.
Text: Linda Harradine