Ny bok om musik och upphovsrätten
Spelutrymmet som upphovsrätten lämnar blir allt mer begränsat och kontrollerat. Ulrik Volgsten, forskare i musikvetenskap vid Örebro universitet, visar i sin bok Musiken, medierna och lagarna hur den moderna västerländska synen på musikverket kunnat växa fram hand i hand med upphovsrätterna och vilka konsekvenser utvecklingen kan ha för kulturlivet.
– Gränserna för vad som anses vara otillåtna plagiat och efterhärmningar blir snävare och snävare, när musikverket ska skyddas, säger Ulrik Volgsten.
– Genom att gå tillbaka i tiden och undersöka musikens estetiska, rättsliga och mediala villkor, hoppas jag kunna visa vad som har lett fram till dagens upphovsrättslagar och vår tids konfliktfyllda syn på musik. Det handlar inte bara om teknik och nya förutsättningar utan också om föreställningar och värderingar,
Det är egentligen först vid 1900-talets början, när alla delar finns tillgängliga, som det blir möjligt att se på musiken som ett verk. Ett immateriellt objekt, som skapas av en genial tonsättare, och som kommuniceras till publiken likt en vara på en marknad.
Första upphovsrättslagen 1919
– Men det är inte förrän den kommersiella marknadens aktörer skapar ett behov av en lag som det finns skäl att sätta samman dessa delar till en musiksyn, som på bekostnad av musicerandet sätter ett immateriellt objekt i centrum, säger Ulrik Volgsten.
Sverige fick sin första upphovsrättslag 1919, men hade anslutit sig till den första internationella överenskommelsen redan 1904. Lagar som på ett eller annat sätt ger en upphovsman rätt att kontrollera viss musik har funnit i Sverige sedan 1855.
– De upphovsrättsliga lagarna påverkar i hög grad hur vi ser på musik, musikskapande och musicerande. Ofta diskuteras musik i medierna som en vara man kan äga men det är viktigt att påpeka att upphovsrätten inte är en äganderätt – även om det finns starka intressen som skulle vinna på det, säger Ulrik Volgsten.
Kontrolleras av medieindustrin
– Den del som gärna glöms bort i denna musiksyn är publiken. Utan människor som lyssnar och dansar, får musiken inget värde och utan publik behövs ingen upphovsrätt eftersom det är publiken som knyter musiken till plånboken. Redan på 1700-talet var man fullt medveten om att publiken deltog i skapandet av det sköna konstverket.
– Men vartefter musiken hänvisas till den framväxande "fria" marknaden glöms detta bort. Detsamma kan sägas om själva rättigheternas ursprungliga syfte. I dag kontrolleras musiken allt oftare av medieindustrin, snarare än av de kompositörer, låtskrivare och musiker vars arbeten rättigheterna är till för att skydda. Den medskapande publiken avfärdas i bästa fall som tjuvlyssnare, om den nämns alls.
– Lagarna har inte funnits särskilt länge, och det är inte förrän under det senaste decenniet som de ifrågasatts från grunden. Därför tror jag att det är viktigt att blicka bakåt i historien för att få ett nyanserat och välgrundat perspektiv på dagens debatt.
Text: Linda Harradine