Könet betonas direkt efter födelsen

– För mig som språkforskare är könet inget som står i fokus för forskningen, men det är slående hur frågan om barnets kön prioriteras och betonas under de första levnadsminuterna, säger Shirley Näslund.

Hon har i avhandlingen Födandets sociala utformning - språkliga och kroppsliga praktiker i förlossningsrummet analyserat 79 videoinspelningar av förlossningar med samtalsanalytisk metod (CA). Fem inspelningar har hon gjort själv, en sjätte har erhållits från ett annat forskningsprojekt och resterande har hämtats ur Kungliga bibliotekets mediedatabas.

Inte bara barnets könsidentitet uttalas i ett tidigt skede, utan även identiteterna mamma och pappa. Under förlossningsarbetet säger barnmorskorna du eller använder personnamn när de talar med de blivande föräldrarna. Efter förlossningen identifieras de istället som mamma eller pappa. Genom att uttala orden flicka eller pojke respektive mamma och pappaunderstryks de nya identiteter födseln skapar.

Ingen enkel diskussion

Att tala fram köns- och familjeidentiteter direkt efter födelsen är mångbottnat och sker i ett samspel mellan barnmorska och föräldrar. Barnmorskan delegerar uppgiften att fastställa barnets kön till föräldrarna och sätter därigenom barnet i fokus för deras uppmärksamhet. Föräldrarna beskådar barnets genitalier och utropar könstillhörigheten, varpå leenden och ömma blickar följer. Det handlar om att göra det nyfödda barnet till människa.

Förutsättningen för att barnet ska kunna betraktas som människa är nämligen att det könsbestäms, ett förhållande som feministen Judith Butler tidigare uppmärksammat och problematiserat. Språkligt sett möjliggör fastställandet av könet en övergång från ett tidigare den eller det till ett personifierande hon eller han och ett eventuellt personnamn.

Ordet mamma talas fram vid överföringen av det nyfödda barnet till föderskan, men inte pappa trots att barnet även förs i riktning mot honom. Ordet pappa talas däremot fram vid avgörande punktinsatser som fastställande av kön och rituellt klipp av navelsträngen. Fördelningen av orden mamma och pappa skapar alltså en social ordning där kvinna och man är förbehållna olika uppgifter.

Mycket har hänt

De flesta av de 79 videoinspelningarna är från perioden 2007-2012. En inspelning är från 1960-talets slut. I den är det barnmorskan som uttalar barnets könstillhörighet och klipper av navelsträngen. Sedan dess har partnerns närvaro blivit en självklarhet, och föräldrarnas delaktighet i skeendena kring förlossningen har ökat.

– Delegerandet av könsbestämningen till föräldrarna, liksom delegerandet av klippet av navelsträngen till partnern, kan kopplas till en övergripande strävan att göra patienter mer delaktiga i vården. I samband med att klippet av navelsträngen övergått till att bli förbehållet partnern har handlingen intressant nog även ritualiserats.

Talet om barnets kön har också förändrats. Idag är könskategoriseringen en lika primär aktivitet i förlossningsrummet som på 1960-talet, men könet förbinds inte i samma utsträckning som tidigare med någon särskild egenskap, till exempel att flickebarn skulle vara sötare eller mindre än gossebarn.

Tyst kunskap

Konsten att bemöta föderskor och deras partner är en tyst kunskap som förmedlas från seniora barnmorskor till studenter och yngre barnmorskor.

– Genom att belysa och beskriva den sociala och språkliga interaktionen vid födande fyller avhandlingen en forskningslucka. Den kan vara till nytta för förlossningsvården och öka förståelsen för vilken betydelse socialt agerande har.

Avhandlingen dokumenterar och analyserar hur förlossningspersonalen arbetar, bland annat hur de genom sitt bemötande och stöd ingjuter kraft i föderskans kropp och själ. Den ger en inblick i barnmorskornas verbala förlossningskonst, hur de med ord och språkmelodi markerar att krystskedet är över och barnet är fött och hur de med olika referensuttryck får den nyfödda att framstå som en efterlängtad och avhållen person.

Text: Lars Westberg

Kontakt: Shirley Näslund, Mobil: 073-84 12 438, E-Post: eller