Ritualmässiga utvärderingar till liten nytta
När staten startar olika projekt i socialt arbete är det naturligt att också utvärdera dem. Det sker också, men forskare vid Örebro universitet konstaterar i en nyligen publicerad artikel i European Journal of Social Work att utvärderingarna, trots att de är prioriterade, sällan används för lärande och utveckling.
Det är Anna Petersén, doktorand i socialt arbete, som tillsammans med Jan Olsson, professor i statskunskap, skrivit artikeln, som publicerades på webben sista dagarna i maj. Anna blev intresserad av ämnet sedan hon själv utvärderat ett statligt projekt.
– Det var visserligen en person som tog emot resultatet, men det var aldrig någon som fångade upp den. Och så tycks det vara i många sammanhang. När en fråga blir aktuell står den högt på den politiska dagordningen, det skapas ett projekt, som nästan ritualmässigt också ska utvärderas. Men när projektet är genomfört och utvärderingen är klar, då har andra frågor dykt upp som är mer centrala i debatten.
Forskarna har undersökt ett antal utvärderingar under åren 2003 till 2009 och gjort intervjuer med tjänstemän på berörda departement och med utvärderarna. De senare fick också frågor om hur de arbetade med utformningen, hur de tänkte kommunicera den och hur de använde den själva.
Paradoxens dimensioner
Det paradoxala med prioriteringen av utvärderingar, som sedan inte används, har två dimensioner. Den ena är den rutinmässiga karaktären med oklara instruktioner, som gör det svårt att använda dem för lärande och utveckling.
– Den andra är att utvärderingarna trots allt kommer området till godo genom att forskarna som arbetar med dem får ett material för fortsatt forskning, som generell utveckling av socialt arbete eller som undervisningsmaterial för studenter, säger Anna Petersén. Men det är inte det som är tanken från början med utvärderingarna och de utformas inte heller särskilt för att användas i undervisningen.
Tre strategier
Anna Petersén och Jan Olsson diskuterar också i artikeln hur utvärderingar skulle kunna utformas för att bli mer användbara för lärande och utveckling och nämner tre olika strategier.
– Den dominerande diskursen på området är EBP, evidensbaserad praktik, där fokus framför allt är att studera vilka effekter olika insatser har. EBP har sina brister, det förekommer ofta diskussioner om den verkligen mäter det som är kvalitetsmässigt eller enbart kvantiteter, säger Anna Petersén.
En annan strategi är att i utvärderingen involvera deltagarna mer, att både beställare, brukare och socialarbetare får vara med och skapa utvärderingsfrågor. Den tredje är att i högre grad engagera beställarna, öka deras deltagande och tidigt väcka deras intresse för varför man gör utvärderingen och hur den kan användas vidare.
– Det finns inget som tyder på att det här förändrats under åren efter 2009, man fortsätter att ritualmässigt beställa utvärderingar, som sedan inte kommer till den användning de är tänkta för.
Text: Lars Westberg