Konkurrens från nya arenor när politiken utformas
– De statliga kommittéerna har fått konkurrens från andra arenor när politiken ska formas. Men de är fortfarande en viktig spegling av den svenska statsförvaltningen och de värderas också högt bland de som deltar. Det säger Erik Lundberg, som i sin doktorsavhandling i statskunskap vid Örebro universitet har granskat civilsamhällets deltagande i samband med utformningen av svensk politik.
I sin avhandling A Pluralist State? Civil Society Organizations’ Access to the Swedish Policy Process 1964-2009 han gått igenom en mängd statliga utredningar, för att se i vilken utsträckning staten bjuder in organisationer i civilsamhället att påverka svensk politik, vad som kännetecknar dessa organisationer och hur kommitté- och remissväsendet har utvecklats över tid.
Kunskapen om statens relation till civilsamhället är viktig både för organisationer som försöker påverka svensk politik, men också för offentliga aktörer. Det finns inte några lagar eller regler för vilka organisationer som ska få komma till tals utan det avgörs av praxis och avhandlingen tecknar en bild av hur denna praxis utvecklats historiskt.
Outforskat
– Det här är ett område som forskarna inte tittat så mycket på, intresset har riktats mer mot nya former av nätverk och olika dialogformer. Men det svenska sättet att forma politik genom utredningar i kommittéer, vars resultat sedan får gå på remiss, har stått sig under väldigt lång tid. Att civilsamhället på det sättet får delta och bidra med kunskaper och idéer är ett viktigt komplement till den del av demokratin som formas genom val. Men det kan också vara problematiskt eftersom det finns en risk att vissa organisationer får större inflytande än andra.
Erik Lundberg konstaterar att det är fler och en större mångfald av organisationer som staten bjuder in till den svenska politiska processen. Samtidigt har staten stärkt sin relativa position i förhållande till civilsamhället.
Större blandning
Lundberg har funnit en viss övervikt av det han kallar ”insiderorganisationer” som på många olika sätt utöver inflytande över politiken. Det är inte enbart arbetsmarknadens parter, som traditionellt spelat stora roller i statliga utredningar utan en mer heterogen blandning av olika intresseorganisationer som ges en särställning.
– Man kan beskriva att civilsamhället inkluderas i svensk politik i ett priviligierat pluralistiskt mönster där organisationer som också är etablerade i informella sammanhang ges en särställning i remissväsendet. Det kan till exempel vara tillfälliga berednings- och referensgrupper, samråd och dialoger inom regeringskansliet eller genom departementspromemorior, som är ett slags ”lightversion” av utredningar, men i en mer sluten form.
Försvagad roll
I jämförelse med hur det såg ut på 1960-talet har kommitté- och remissväsendets roll försvagats. Kommittéerna har fått konkurrens av andra former för hur ärenden bereds. Samtidigt så har dessa arenor kvaliteter som ur ett demokratiskt perspektiv är viktiga att slå vakt om.
– Remissväsendet tycks vara relativt bra ur ett jämlikhetsperspektiv, det vill säga, att inkludera en bred kategori av organisationer och kommittéväsendet uppfattas av civilsamhället som mer transparent och förutsägbart jämfört med andra mer nätverksbetonade beredningsformer inom regeringskansliet.
Text: Lars Westberg