Professorn banade väg för genusvetenskapen

Hon och hennes syskon hade ett starkt stöd från föräldrarna under uppväxten i barndomshemmet på Island. De uppmuntrades att tänka fritt och utbilda sig.

– Jag hade ett enormt sug efter att läsa, säger Anna G. Jónasdóttir.

Men allt ändrades för döttrarna när de fick barn.

– Då skulle man ta hand om barn och man. Det viktiga var att bli gift med en bra man.

När hennes man som var läkare ville vidareutbilda sig flyttade familjen till Sverige. Här föddes parets tredje barn. Anna G. Jónasdóttir började bygga upp det som skulle bli en framgångsrik forskarkarriär med universitetsstudier i sociologi och statskunskap.

– Det viktiga för mig var att läsa. Jag hade ingen plan eller något mål med vad jag ville bli. Jag tänkte att även om jag blir tvungen att sluta så har jag de här kurserna. Det betydde väldigt mycket.

Kritik mot ämnet

I slutet av 70-talet var hon lärare vid dåvarande Högskolan i Örebro, och doktorand i statskunskap vid Uppsala universitet. Där mötte hon Gun Hedlund och duon lade grunden till dagens genusvetenskap. En öppenhet för nya tankesätt strömmade igenom samhället.

– Det var mycket idéer i luften, både feministiska och andra idéer. Kvinnorörelsens så kallade andra våg krävde förändringar av kvinnors villkor och en reell jämställdhet. Från 70-talet och framåt fanns det också en stark rörelse internationellt för att bygga upp en nyskapande forskning och utbildning, berättar Anna G. Jónasdóttir.

– Men vi hade inte en tanke på att genusvetenskap skulle bli ett eget ämne med utbildning på alla nivåer och professorer.

När de drivna doktoranderna började sitt arbete såg många traditionella akademiker ämnet som helt betydelselöst.

– Det fanns en föreställning om att samhällsförhållanden som handlar om kön, könsrelationer, och kvinnor och män vare sig kan förklara eller säga något relevant om viktiga saker i samhället.

Eftersom det saknades kunskap inom området blev ett aktivt samarbete med forskare i andra länder nyckeln till framgång.

– Det hade en avgörande betydelse. Likaså att vi tidigt publicerade oss internationellt.  Jag vågar påstå att vårt internationella engagemang även betydde en del för Högskolan i Örebro. Under 1980-talet fanns det inte så många internationella aktiviteter, säger Anna G. Jónasdóttir.

Miljonbidrag till forskningen

Hon lyfter fram några höjdpunkter i utvecklingen av genusvetenskapen vid Örebro universitet.

– För de flesta kanske det var när vi fick status som ämne, och när det vid sekelskiftet togs beslut om att vi skulle få professur. Eller när vi 2007 fick ett mångmiljonanslag från Vetenskapsrådet, säger hon.

20 miljoner kronor delades med Linköpings universitet för att under fem års tid utveckla och driva ett excellenscentrum i genusvetenskap, GEXcel.

Anna G. Jónasdóttir har svårt att välja höjdpunkter i sin egen karriär, utan säger att den vävs samman med utvecklingen av genusvetenskapen. Men hon ser den fortsatta spridningen av sin doktorsavhandling ”Love Power and Political Interests” som en tidig topp i karriären.

– Den blev dels översatt till spanska och publicerad i Madrid, och dels utgiven av ett förlag i USA och recenserad i New York Times Book Review.

Ända sedan genusforskningen och genusutbildningen drog igång har det funnits både stöd och motstånd, berättar Anna G. Jónasdóttir.

– Det har alltid funnits röster såväl inom akademin som i offentligheten om att det här ämnet inte borde få några forskningspengar – och borde läggas ner. Men under min tid har jag också vid flera kritiska tillfällen varit med om stöd från akademiker och beslutsfattare. Det har varit män och kvinnor som avstyrt attacker från mindre vidsynta kolleger.

Hon menar att motståndet i dag är starkt på grund av innehållet i forskningen.

– De förhållanden i samhället som genusvetenskapen problematiserar är stötande för många. Och samhällsutvecklingen och synen på kvinnor och jämställdhet går inte från något dåligt till något bättre och bättre. Den går i vågor.

"Det viktiga är att vara öppen"

Förra året firade genusvetenskapen vid Örebro universitet 40 år.

– Det är helt klart att det stöd och den uppmuntran vi fått genom åren har haft stor betydelse. Efterfrågan på genusvetenskapliga forskningsresultat har hela tiden varit stor.

Vad tycker du genusforskningen ska fokusera på framöver?

– Många konferenser avslutas med att huvudtalarna ska tala om vad som är viktigt att forska om i framtiden. Varför ska man skriva folk på näsan vad som är viktigt att forska om? Det måste man komma på själv.

– Det viktiga är att vara öppen. Jag önskar att kommande generationer inom fältet inte ger efter för skev kritik och press.

När tror du vi får ett jämställt samhälle – och är det möjligt?

– Jag vet inte. En gång under en föreläsning fick jag frågan; ”är du pessimist eller optimist?”. Jag är realist, både vetenskapsteoretiskt och politiskt.

Text och foto: Beatrice Emmerik.