This page in English

Rektorsblogg: Det mesta ryms i mellanrummen

a-k_andershed_blogg_02.jpgI ett oerhört svagt ögonblick lovade jag att jag vid nyinvigningen av universitetsbiblioteket i januari skulle presentera en haiku. För en som jag, som varken skriver poesi i allmänhet eller japansk dylik i synnerhet, krävdes en uppdatering på regelverket. Själva versmåttet är vad det är. Kort. Kärnfullt. Men det jag fastnar på i beskrivningen av haikun som konstart är det som sägs om det som inte sägs. Det uttrycks som att ”det mesta ryms i mellanrummen”.

I våra rum har vi växtvärk. Det knakar i korridorerna. Det spänner. Trängs. Känns nyfiket. Men inte utan friktion. Strategisk Satsning springer genom Långhuset och rör upp både känslorna och dammet i hörnen, medan Ordinarie Verksamhet står med armarna i kors och avvaktande betraktar hens framfart. ”Äh, kom igen”, säger Strategiska Medel entusiastiskt, ”Det är ju roligt! Det händer grejer!”. ”Ja, det ser väl jag också”, svarar Fristående Kurs, ”och det är jätteroligt. Det är inte det som är…”

Problemet. Är det ett problem? Är det ett problem att göra strategiska satsningar? Är det ett problem för vardagen när man upplever att strålkastarljuset inte når en utan blott och bart panorerar över det som utpekats som något som är extra och utöver det vanliga? Betyder det att det är mörkare i vardagen?

Vad betyder det för Ordinarie Verksamhet när Strategisk Satsning tar plats i rummet? Betyder det att vardagen får mindre utrymme? Betyder trängseln andnöd eller gemenskap? Blir spänningarna till avundsjuka, konkurrens och stress eller berikande, tillskott och annorlunda intellektuella utmaningar?

Det är roligt att utveckla. Det är roligt att göra strategiska satsningar. Men det får inte ske på bekostnad av kvaliteten i den ordinarie verksamheten. Och en sak är säker – även det som är roligt tar på krafterna. Eller som en av våra dekaner uttryckte det vid en verksamhetsdialog: vi har gått från resurschock till organisationschock. Det behöver vi ha stor respekt för.

Vid universitetsstyrelsens sammanträden har jag kontinuerligt fått förmånen att presentera de strategiska satsningar vi gjort, inte minst inom utbildningsområdet, under det senaste året. De är många och omfattande. Universitetslektorer med högskolepedagogisk inriktning, utökningar på PIL, infrastrukturinvesteringar, utveckling av lärandemiljöer, amanuenser för lärares avlastning, digitala verktyg. Med mera. Med mera. Allt i syfte att bibehålla hög kvalitet i det vi gör i och kring våra utbildningar, och som berör så många människor – studenter, lärare och administrativt stöd. Under 2018 lade vi i runda tal 30-35 miljoner på strategiska satsningar inom utbildningsområdet. Eftersom de flesta av dessa satsningar är fleråriga kommer det att innebära lika stora investeringar även under innevarande och kommande år. Det är rejäla satsningar vi gör. De ger positiv återklang i organisationen och har rönt en hel del uppmärksamhet i sektorn. Det är vi förstås glada för. Vi vill ju att de ska innebära något bra för vårt lärosäte. Det är vi övertygade om att de gör.

Samtidigt är detta dock bara en bråkdel av vår verksamhet. Det mesta är ju ändå vardag, eller hur? Om de 17 stavelserna i vår haiku är de strategiska satsningarna – de vi pratar om, riktar strålkastarna mot – är mellanrummen då vår vardag, din och min? I pengar räknat uppgår vårt årliga anslag för utbildning till ungefär 800 miljoner kronor. Det är ett hisnande belopp. De strategiska satsningarna motsvarar knappt 4% av de medel vi totalt investerar i våra utbildningar. I min värld betyder det att vi högprioriterar vardagen. Kan man då verkligen betrakta den som mellanrum?

Det måste ju bero på vad man tänker om vad en vardag är, vad ett mellanrum betyder. De strategiska satsningarna kan hjälpa oss att bli än mer synliga, ibland agera draglok och möjliggörare, sätta oss på kartan. Men de hade aldrig varit möjliga utan den bas vi tillsammans byggt upp. Det är den och det gedigna arbete som bedrivs i vardagen som är grunden vi tryggt och rakryggat kan vila på. Som vi ska värna. Att vi ibland kan känna en avsaknad av strålkastarljus får inte innebära att vi tappar orienteringen mot det som är långsiktigt. Att vi irrar i mörkret. Vi är inte en stjärnhimmel, med tindrande bloss och mörker däremellan. Det mesta ryms i mellanrummen. Och våra mellanrum är lysande.

Anna-Karin Andershed
Prorektor