Samodling av träd och buskar i betesbaserad djurhållning
Betesbur för att mäta avkastning i silvopasturesystem. Foto: Joel Holmdal
Följande forskningsfrågor har identifierats som intressanta att studera inom detta projekt:
- Vilka metoder finns att etablera av träd i befintlig betesmark?
- Vad är optimalt antal träd för att få både en produktiv betesmark och andra resurser, så som ätbar skörd och virke?
- Vilken är potentialen att binda kol i biomassa och mark, jämfört med en betesmark utan träd och jämfört med en skog?
- Vilken positiv miljöpåverkan har systemet d.v.s. vilka ekosystemtjänster ger den?
I Sverige har vi traditionellt tillämpat agroforestry i naturbetesmarker där träd och buskar medvetet integrerats och bidragit med livsmedel, foder, medicinalväxter, ved fibrer m.m., (silvopasture). Exempel på sådana arter är apel, krusbär, nypon, oxel, en, ek, ask, slån, al och björk. Idag är naturbetesmarkerna våra artrikaste marker, forskning visar också att de har förmodligen kan binda stora mängder kol både i marken, men också i stående biomassa, i gräs, men framför allt i de träd som finns där. De perenna buskarna och träden är ofta färre än förr och används varken som foder eller föda.
Den deltagardrivna gruppen vill vidareutveckla och modernisera de inhemska betesagroforestrysystemen. Vi vill studera vilka ätbara arter som skulle kunna planteras i betesmarken och ge ett tillskott till produktionen så väl som till generering av ekosystemtjänster.
I existerande silvopasturesystem har en försöksdesign avseende studier av produktion och kolinbindningspotential testats och inledande mätningar har gjorts. Genom gruppens arbete med silvopasturesystem har en ny frågeställning framträtt; Hur kan våra beten, som en väl integrerad och bidragande del i hela gårdssystemet, utvecklas till att ha hög biodiversitet och binda kol samtidigt som de producerar foder och andra produkter? Frågan knyter samman gruppens centrala frågeställningar på betesområdet.
Initiala analyser av virkesproduktion i kombination med bete har gjorts utifrån två gårdar i projektet (Perstorp och Rikkenstorp). Resultaten varierar. På Rikkenstorp var skörden under betesburar i beten med träd endast 65 – 68 % av skörden i beten utan träd. Vedproduktionen i betet beräknades till ungefär 2 m3 per ha och år på samma areal. Erfarenheterna från Perstorp var att det var förvånansvärt liten skillnad i virkesmängd mellan björkar i beteshage och skogsbete med gran och björk, bara 20 m3 per ha. Naturbetet med björkar gav samtidigt en produktion av gräs motsvarande 1200 kg ts per ha under 2013.
Resultaten visar också hur svårt det är att driva beten med agroforestryinriktning inom ramarna för dagens stödsystem. Reglerna för miljöersättningar till beten har visat sig passa dåligt i förhållande till agroforestry. Agroforestry syftar till lokalt anpassade dynamiska, levande system – reglerna inom landsbygdsprogrammet inom CAP (den gemensamma jordbrukspolitiken) för hur betena skall se ut är statiska. I ett agroforestrysystem vill man ha en hög fotosyntes, binda in kol och även skapa diversitet på höjden – men träd behöver ofta tas ned, får inte stammas eller beskäras och ris ska eldas upp om att lantbrukaren ska få ersättning från landsbygdsprogrammet. Målsättningen i ett agroforestrysystem är självreglering men om för att få ersättning behöver man ha intensiv betning. Att man föryngra och punktgödsla gamla äppelträd är också oförenligt med ersättning för särskilda mångfaldsvärden. Detta är exempel på konflikter mellan ersättningssystemen och silvopasturesystem som blivit tydliga i projektet.