Elektrisk isolering av lungvener leder till förbättrad livskvalitet
Anna Björkenheim.
Förmaksflimmer är en av de vanligaste hjärtsjukdomarna. I Sverige är 370 000 personer drabbade av sjukdomen. Forskning vid Örebro universitet visar att både symtom samt fysisk och psykisk livskvalitet förbättrades efter så kallad förmaksflimmerablation – en elektrisk isolering av lungvenerna.
Förmaksflimmerablation
Förmaksflimmer innebär en snabb, oregelbunden aktivering av hjärtats förmak som leder till oregelbunden hjärtrytm. De flesta episoder av förmaksflimmer startar på grund av extraslag i eller i närheten av lungvenerna som mynnar i vänster förmak. En elektrisk isolering av lungvenerna med hjälp av smala katetrar, så kallad förmaksflimmerablation, leder ofta till symtomlindring och förbättrad livskvalitet hos utvalda patienter med symtomgivande förmaksflimmer.
His-ablation
Förbindelsen bryts mellan förmak och kammare för att minska pulsen i hjärtat, så att hjärtat ska slå långsammare. Det är önskvärt att få ner pulsen från 150 slag per minut till under 100 slag per minut. Vid His-ablation behöver patienten pacemaker resten av livet.
– Förmaksflimmer är förknippat med en betydande sjuklighet, framförallt på grund av stroke och hjärtsvikt samt dödsfall. Det ger ofta symtom och försämrad livskvalitet, säger Anna Björkenheim, specialistläkare på hjärt-lung-fysiologiska kliniken vid Universitetssjukhuset Örebro och tidigare doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.
Den nuvarande uppföljningen efter förmaksflimmerablation riskerar att missa förmaksflimmerepisoder som inte ger några symtom, vilka är vanligare efter ingreppet.
– Dessutom utvärderas symtom och hälsorelaterad livskvalitet ofta inte på standardiserade sätt. Därför har jag i två av delstudierna i min avhandling studerat symtom och livskvalitet före och efter förmaksflimmerablation hos 54 patienter, säger Anna Björkenheim.
Hjärtmonitor övervakade under två år
Samtliga patienter fick även en hjärtmonitor insatt under huden för att kunna se patienternas hjärtrytm kontinuerligt samt spela in hjärtrytmen vid symtom. Storleksmässigt är den som ett USB-minne. Dessutom jämfördes uppföljningen med hjärtmonitor med konventionell uppföljning med EKG och bandspelar-EKG vid kliniska besök upp till två år efter ablationen.
Hjärtmonitorn hittade återfall i förmaksflimmer hos en fjärdedel av patienterna som den konventionella uppföljningen skulle ha missat. Patienternas symtom och livskvalitet före och vid uppföljande besök upptill två år efter ablationen utvärderades med ett förmaksflimmerspecifikt och ett allmänt formulär och läkaren uppskattade även symtomens svårighetsgrad. Både patienter och läkare uppfattade symtomförbättring och både fysisk och psykisk livskvalitet förbättrades till normalnivå efter ablationen.
– Förmaksflimmerablation syftar till att minska symtom och förbättra hälsorelaterad livskvalitet. Min avhandling visar att det är rimligt att fokusera på patientens egenskattade symtom och livskvalitet, både när man väljer ut patienter för förmaksflimmerablation och när man utvärderar resultatet av ingreppet, säger Anna Björkenheim.
Ett kort och enkelt förmaksflimmerspecifikt frågeformulär skulle kunna användas för detta. Dock är det välkänt att patientens uppfattning av förmaksflimmerepisoder förändras efter förmaksflimmerablation och hjärtrytmen måste därför också bedömas objektivt. I framtiden är det möjligt att en automatisk kontinuerlig hjärtmonitor ska användas hos alla patienter som genomgår förmaksflimmerablation.
Ett bra alternativ
Hos patienter med förmaksflimmer där läkemedelsbehandling eller förmaksflimmerablation misslyckats är His-ablation en sista behandlingsväg för att sänka pulsen. Vid His-ablation bryter man förbindelsen mellan förmak och kammare genom kateterburen teknik.
– Dock blir patienten beroende av pacemaker hela livet efter ingreppet och långvarig pacemakerbehandling kan orsaka försämrad hjärtsvikt hos vissa patienter. Det finns också en liten risk för kammararytmier tidigt efter ingreppet. Vi studerade därför långtidseffekter hos samtliga162 patienter som His-abladerats åren 2001 till 2011 avseende inneliggande vård på grund av hjärtsvikt samt död för att se att behandlingen inte var skadlig för patienterna och kunde se att så inte var fallet, avslutar Anna Björkenheim.
Text och foto: Elin Abelson