Institutionen för Humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap

Att skriva en avhandling är kreativt och självständigt

Forskningsprocessens kreativa och självständiga sidor är det bästa med att skriva avhandling, säger Amund Rake Hoffart. Den 8 oktober disputerade han på en avhandling i genusvetenskap. Avhandlingen hade titeln Intersectional intersectionality? Interpretative politics in metacommentaries on intersectionality. I en kort intervju berättar Amund lite om sig själv, vad intersektionalitet är och hur det är att skriva en avhandling.

Amund Hoffart

Amund Hoffart

Beskriv dig själv!
Om jag ska beskriva mitt akademiska ”jag”, så är jag en som först och främst har studerat filosofi, men också sociologi, psykologi och idrottsvetenskap. Genom åren har jag blivit särskilt fäst vid metateoretiska frågor i feministisk teori, och då har köns- eller genusforskningen blivit mitt akademiska hem. Lite av en slump blev det så att jag doktorerade just i Sverige och vid Örebro universitet, något jag är väldigt glad för.

Vad tycker du om att göra på fritiden?
Jag har alltid tyckt särskilt mycket om att vara fysiskt aktiv: löpa, åka skidor, träna på gym, gå på tur i fjällen. Det är också på det sättet jag gillar att umgås med andra, så det blir kanske inte så mycket kaféliv. Jag uppskattar basala saker som att kunna ta sovmorgon och att äta god mat.

Du har skrivit om intersektionalitet. Vad är intersektionalitet?
Jag förstår intersektionalitet som ett projekt som är både akademiskt och politiskt. Man kan kanske säga att det är ett verktyg för att tänka och forska på sätt som gör att vi kan få syn på och fånga in olika aspekter av verkligheten – fenomen, erfarenheter, perspektiv – som vi annars inte skulle ha sett. Sådant som har blivit osynliggjort eller marginaliserat. I en feministisk kontext har den intersektionella kritiken oftast rättad sig mot hur västerländskt feministiskt tänkande har haft en implicit utgångspunkt i vita, heterosexuella medelklasskvinnors erfarenheter och intressen, och hur diskriminering och förtryck baserat på till exempel etnicitet, sexualitet eller klass har blivit förstått som något separat från diskriminering och förtryck baserat på kön.

Men vad intersektionalitet mer specifikt kan sägas vara är väl egentlig precis det jag har forskat på. Nämligen vad forskare kommer fram till när de ställer sig den frågan, hur intersektionalitet – som projekt – konstrueras av forskare.

Kortfattat, vad kommer du fram till i din avhandling?
Det jag har fokuserat på är hur intersektionalitet skapas som et paradigm, som en alltomfattande modell som ska gälla både för teori och praktik. Jag har kastet en kritisk blick mot hur teoretiker tydligt förklarar hur man använder intersektionalitet på ett ”korrekt” sätt. Även om intersektionalitet gärna presenteras som ett projekt som ska lösa upp och utmana ett antingen-eller-tänkande och stärka gränsdragningar, så blir projektet i den teoretiska litteraturen paradoxalt nog ofta till en fråga om ”dos and don´ts”, rätt eller fel, korrekt bruk eller missbruk, innanför eller utanför. Det är sådana paradoxer som jag undersöker i avhandlingen.

Vad var det roligaste med att skriva avhandling?
Det roligaste är att få möjlighet att hitta sin egen berättarröst och att få dyka ordentlig djupt i något – alltså, både det kreativa och självständiga i forskningsprocessen. Och att kunna använda dagarna till att skriva.

Om jag också får skjuta in något om skuggsidorna, så var det att jag tappade begreppet om helg, och att skiljelinjerna mellan arbete och fritid i perioder blev ganska utsuddade. Jag tror det är viktigt att ta paus – och inte bara fysiska, utan också mentala pauser. Det är lätt att vara efterklok, men ett råd till aspirerande doktorander är: ta semester!

Vad vill du forska om i framtiden?
Jag har blivit mer och mer intresserad av polariseringsprocesser, och speciellt olika former för akademisk polarisering. I et politisk och kulturellt landskap präglat av clickbait-journalistik och segregerade forum på sociala medier – där frågor, oavsett hur sammansatta eller svåröverskådliga, ser ut till att kunna reduceras till ett antingen-eller – hur påverkas det akademiska samtalet av dessa tendenser, och vad blir akademiens roll och ansvar?