Karin Hedströms tal från Akademisk högtid: "Vad är egentligen ett universitet?"

Ärade åhörare,

Vad är egentligen ett universitet? Och vilka är vi som representerar akademin? Vi är människor med drömmar och ambitioner från olika platser i världen som träffas för att utveckla kunskap och utbilda unga människor (och inte så unga) som själva vill utvecklas och bidra med något.

Jag kommer från Sköllersta - en liten ort 2,5 mil utanför Örebro, så jag har inte rest så långt för att komma hit. Men sitter jag i lunchrummet på Handelshögskolan med mina kollegor från informatik så delar jag bord med personer som inte bara är födda i Sverige, utan som är födda i länder som Grekland, Polen, Kina, Kazakstan, Butan och flera andra länder. Och likadant ser det ut över hela universitetet. På alla institutioner och inom de flesta ämnen möter man kollegor från olika delar av världen. Och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra inom akademin – genom våra kollegor så möter vi hela världen varje dag. Vi träffar dagligen personer med helt skilda perspektiv och erfarenheter, men med en gemensam idé att skapa något.

Akademin är en av få arenor där människor dagligen möts över kulturer, ideologier, generationer och erfarenheter. Och det är just i dessa möten som förståelse föds. Inte förståelse som i att alltid tycka lika, utan förståelse som i att lyssna, pröva, utmana och låta sig utmanas. Där har vi som jobbar på universitetet – studenter, lärare, forskare, ekonomer, städare, prefekter, dom som arbetar i restaurangen och alla andra som finns vid universitetet en unik möjlighet och ett ansvar.

Vi måste värna om det öppna och respektfulla samtalet. Särskilt i tider som präglas av polarisering, konflikt och misstro blir detta ansvar allt tydligare, och allt viktigare. Vi kanske inte alltid håller med den vi pratar med, eller ens känner oss bekväma med vissa åsikter, men vi behöver ändå lyssna och samtala. Det ger oss inte bara insikter om andra, utan gör också att vi bättre förstår oss själva. Kunskap utvecklas ofta i ”skavet” där heterogenitet är betydligt viktigare för nya tankar än homogenitet.

Möten med andra hjälper också till att utveckla medkänsla och förståelse för andras situationer. Akademin är således inte bara en institution för kunskapsutveckling, utan också en arena för solidaritet. Solidaritet pekar på, enligt akademins ordlista, inte bara på en känsla av gemenskap och samhörighet, utan också på ett inbördes beroende. I sin kärna handlar därför solidaritet om att se våra egna liv som sammanflätade med andras. Oberoende av nationella eller disciplinära gränser.

Att vi är sammanflätade är också något som är oerhört tydligt inom akademien där ett sent Zoom-möte för att diskutera en revision på en forskningsartikel kan samla människor från vitt skilda länder. Även om själva mötet handlar om att göra klart en arbetsuppgift, så innebär det samtidigt så mycket mer. Genom en gemensam arbetsuppgift skapar vi nya band och nya relationer som har möjlighet att öka vår förståelse för andras perspektiv och erfarenheter.  

Samtidigt så börjar solidaritet i vardagen. I hur vi möter våra studenter, i samtalen med kollegorna kring kaffeautomaten. I hur vi lyfter allas röster, och hur vi gör plats för erfarenheter som inte liknar våra egna. Men också i hur vi stöttar kollegor som just nu har det lite tufft.

Ett klimat där människor känner sig sedda och respekterade är därför inte bara en trivselfråga. Det är själva grunden för att kunskap ska kunna växa. Kunskap kan inte växa i rädsla, utan behöver trygghet och frihet för att utvecklas fritt.

Men solidaritet kräver också mod att handla. Mod att stå upp för de värden som gör vårt arbete möjligt: öppenhet, nyfikenhet, respekt och ett kompromisslöst försvar för kunskapsutveckling och mänsklig värdighet. När desinformation sprids, när vissa ord inte längre får användas utan rädsla för repressalier, när grupper ställs mot varandra, och när rädsla används som politiskt verktyg, då behövs den akademiska rösten mer än någonsin.

Låt oss därför se akademin som något mer än en arena för kunskapsutveckling. Låt oss se akademin som ett rum för ökad förståelse och solidaritet. Så låt oss fortsätta att värna om det öppna och respektfulla samtalet. Låt oss utveckla inte bara kunskap och sökandet efter kunskap, utan också fostra mod, empati och ansvarskänsla. För i slutänden är det är dessa värden som gör akademin till en kraft för fred.

Tack.