Kollegialitet – motor, mylla eller myt
– De kollegiala processerna kan driva utveckling men de kan också upplevas som spel för gallerierna, säger Nadia Moberg, lektor i musikpedagogik som forskar om maktrelationer.
Hon har publicerat en studie om hur lärare och forskare ser på kollegialitet i tidskriften Högre utbildning.
Nadia Moberg presenterar sin studie på Universitetslärardagarna och beskriver tre teman – kollegialitet som motor, mylla och myt. Som motor driver de kollegiala processerna utveckling. Som mylla blir de en förutsättning för kunskapsutbyte och gemenskap. Men som myt upplever deltagarna att besluten redan är fattade och att deras förslag inte tas tillvara.
– Dessa förekommer sida vid sida inom samma organisation, säger Nadia Moberg.
Kollegialitet, att lärare och forskare använder sin gemensamma sakkunskap för att granska, utveckla och fatta beslut om verksamheten, är en viktig princip på universitet.
Höjer kvaliteten
En stor majoritet, 85 procent, instämmer i påståenden om att kollegiala processer bidrar till att förbättra utbildningar. 72 procent tycker att det höjer kvaliteten på undervisningen och 73 procent att det resulterar i konkreta förändringar.
Samtidigt visar studien att det är oklart vilka som ingår i kollegiet och att det finns skillnader mellan könen.
– Det finns inte en gemensam förståelse för vilka som omfattas. Samtalen sker ofta i informella sammanhang i vardagen och alla har inte tillgång till dem.
I studien svarar nästan 70 procent av männen att viktiga beslut vid deras institution föregås av kollegiala samtal. Endast 38 procent av kvinnorna säger samma sak.
– Med andra ord framträder myllan som ojämlik. Om kollegiala processer vilar på informella och könade strukturer är de inte lika tillgängliga för alla, säger Nadia Moberg.
Få dem att fungera
Samtidigt svarar en majoritet, 74 procent, att det finns strukturer som möjliggör kollegiala processer. Men studien visar att det är en skillnad mellan att ha forum för kollegialt arbete och att få dem att fungera.
Den pekar på att det behöver bli tydligare vilket mandat olika grupper har, vem som fattar beslut var och när - och hur diskussioner kan påverka besluten.
– Många känner inte att det finns en möjlighet att medverka. Både chefer och personer med kollegiala ledningsuppdrag har ansvar att förändra det. Om kopplingen mellan deltagande och faktisk påverkan är oklar riskerar förtroendet för det kollegiala arbetet att försvagas.
Fakta om studien:
Studien bygger på en enkätundersökning på ett universitet. Enkäten skickades ut vid årsskiftet 2024–2025. Av 649 tillfrågade adjunkter, lektorer och professorer svarade 181 personer, vilket motsvarar 28 procent.
Läs hela artikeln Motor, mylla och myt: Konstruktioner av kollegiala processer vid ett svenskt lärosäte i tidskriften Högre utbildning.
Några röster från studien:
Genom att samtala och diskutera kommer vi tillsammans fram till vilka förändringar/förbättringar vi vill göra där så många som möjligt är informerade och delaktiga i besluten om än att det oftast landar i att en chef/nämnd på någon nivå fattar det faktiska beslutet.
Det faktiska inflytandet skulle jag säga ligger hos ämnena. Även om det tas formella beslut så är det inte alltid dessa som får fäste och implementeras. Det måste komma nerifrån och upp.
Ingen kan allt, tillsammans med varierad förmåga, intressen och kompetens kan vi göra det mesta.
Det finns inga existerande kollegiala processer. Vad skulle dessa i så fall bestå av? Vi har enhetsmöten några gånger per termin, men det kommer inte ut någon utveckling av det. Vi har haft programmöten, men det kommer inte ut något av dessa heller. Sen blir det ett nytt möte ett år senare, som inte tar vid det förra och heller inte kommer framåt. Så nej, det blir ingen utveckling.
Finns exempel då kollegiala processer behandlas pliktskyldigt, medan man får intrycket att beslutsfattarna har bestämt sig redan från början.
Vi har en grupp (både ämnesgrupp, handledarkollegium, kollegiet på institutionen) som nyligen upptäckt att vi faktiskt inte tar beslut när vi trott att vi gör det i alla år. Det spelar liksom ingen roll vad vi vill och tycker. Även som rådgivande organ är vi visst inte så intressanta att höra heller. Vi tycker att det är en förändring som skett över de senaste åren.
Text: Linda Harradine
Foto: Linda Harradine