”Att få saker att hända ger mig energi”

Annette Lyth på sitt kontor i Kabul.

Ute i fält blir det tydligt vilka konsekvenser det får att mannen fortfarande är norm, enligt Annette Lyth. "En utbildning ger viktiga perspektiv", säger hon.

Annette Lyth har jobbat med jämställdhet och mänskliga rättigheter över hela världen i över 20 år. Nu är hon chef för FN:s fältkontor i Kabul.
– Kvinnorna här är jättefrustrerade – det finns ett aktivt motstånd mot talibanerna, säger hon.

Annette Lyth är chef för FN:s fältkontor i Kabul, Afghanistan. Hon är jurist och har jobbat i över 20 år med frågor om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Hon har varit verksam i länder som Rwanda, Kosovo, Ukraina, Nepal och Myanmar för bland annat den europeiska säkerhetsorgansiationen OSSE och FN-organ som Unicef, Unifem, UNDP och OHCHR. Hon har också jobbat för ideella organsiationer som Kvinna till kvinna och Plan international.

Läs mer om programmet Genusvetenskap, förvaltning och social hållbarhet här.

Berätta om ditt jobb!

– Jag koordinerar våra tre team här på FN:s fältkontor i Kabul som bland annat jobbar med mänskliga rättigheter och politik. Det handlar om att delta i möten och försöka förstå vad som händer här i Afghanistan – och förklara vilka vi är. Vi besöker fängelser och gör intervjuer med fångar för att ta reda på vilka förhållanden de lever under. Vi möjliggör för kvinnor att mötas och stöttar de som protesterar mot talibanernas regler för kvinnor. Vi deltar även i möten på olika nivåer och för dialog med talibanerna och representanter för myndigheterna.

Vad är det svårast med ditt jobb?

– Den största utmaningen att vi inte kan röra oss ute fritt, utan måste eskorteras i beväpnade bilar. Vi kan inte heller söka upp eller sätta fokus på kvinnoorganisationer, eftersom det skulle utsätta dem för fara. Men det finns ett stort motstånd här i Afghanistan och det pågår så mycket mer under ytan, som inte syns utåt. Kvinnorna här är jättefrustrerade och de är långt ifrån passiva. Det kommer att ta tid och det krävs tålamod, men situationen kommer att vända.

Vad betyder det för dig att jobba med jämställdhetsfrågor?

– Jag får så mycket energi av att träffa alla fantastiska aktivister och gräsrötter som organiserar sig mot alla odds och tar risker. Jag har sett styrkan hos våldtagna kvinnor som överlevt folkmordet i Rwanda och som klarat av att gå vidare. Jag har kunnat använda mina FN-kontakter för att hjälpa mammor i Irak att återförenas med sina barn som de fött i fångenskap hos IS. Att få saker att hända ger mig energi. Jag brukar säga att jag är en kvinnoaktivist förklädd till FN-byråkrat.

På vilket sätt är kunskap om genusvetenskap användbart i arbetslivet?

– Män är fortfarande normen i världen. När du är ute i fält ser du hur det slår – att man helt enkelt inte tänker på kvinnorna utan alltid utgår från mannen som norm. En utbildning ger andra perspektiv. Jag är jurist i grunden och har jobbat i många år med genusfrågor, vilket innebär att jag har tränat mig ett sätt att tänka som är väldigt användbart. För att åstadkomma förändring behöver kunskap om jämställdhet och genus genomsyra allt och inte bara finnas hos en rådgivare vid sidan av.

Vad har du för tips till den som vill läsa Genusvetenskap, förvaltning och social hållbarhet och är nyfiken på en internationell karriär?

– Kombinera gärna genusvetenskapen med andra ämnen – vilket jag förstår att du gör när du går det här programmet. Språkkunskaper är värdefulla, det är en enorm fördel att ha ett extra språk förutom engelska, till exempel franska, arabiska, spanska eller ryska. Kom ihåg att FN bara en möjlighet. Det finns massor av organisationer och konsultföretag som är involverade i till exempel biståndsprojekt. Att ha engagerat dig i en frivilligorganisation hemma i Sverige är en fördel, det ser bra ut på CV:t. Det är också bra att ha i åtanke hur extrema vi är i Sverige och att jämställdhet kan se olika ut olika länder. Var lyhörd för dem du jobbar med och se till att ditt arbete fokuserar på det som är viktigt och stöttar med det som verkligen behövs, säger Annette Lyth.

Text: Anna Lorentzon
Foto: Privat