Läkarprogrammet, 330 hp

När Josefin Cederholm var 21 år fick hon diagnosen dyslexi, vilket för henne innebär att läshastigheten är ungefär 30 procent jämfört med genomsnittet. För att bäst kunna följa med i undervisningen pluggade hon under första terminen tillsammans med en kurskamrat som läste kurslitteraturen högt för henne.

– Det var ett vinnande koncept för oss båda. Han lärde sig mycket av att plugga med mig, och jag behövde någon som läste texten högt för mig.

Under andra terminen tog hon kontakt med Funka på universitetet. Genom Funka kan studenter som upplever hinder i studiesituationen på grund av funktionsnedsättning få särskilt pedagogiskt stöd. Josefin Cederholm fick en talsyntes som är en textuppläsare som läser upp all digital text för henne på datorn. Den talsyntes som hon fick genom universitetet heter TorTalk.

– Det minskade radikalt tiden jag lade ned på studier. Helt plötsligt fick jag en känsla av att ha en chans att hinna med, säger hon.

Tentorna har hon också fått anpassade genom Funka. I början med längre tentamenstid och genom att en tentavakt läste frågorna högt.

– Men nu läser TorTalk upp texten för mig eftersom alla tentorna på Läkarprogrammet är digitaliserade, berättar hon.

Funka har även hjälpt henne administrativt att ordna TorTalk på datorerna på de avdelningar inom sjukvården som hon har haft praktik på.

– Jag är väldigt tacksam för det stöd som Funka har gett mig under studietiden. De har verkligen förenklat min vardag, säger Josefin Cederholm.

När hon använder textuppläsaren på praktiken på sjukhus och vårdcentraler synliggör hon sin dyslexi, men har i stort mötts av neutrala eller positiva reaktioner.

– Vi med funktionsnedsättningar kan självklart bidra till arbetslivet som alla andra och vi ger mångfald till arbetsplatsen. Men vi måste våga ta hjälp för att nå full potential, säger hon.

Hon tillägger:

– Jag tror att personer som läser långsamt har så många förmågor, annorlunda perspektiv och innovativa idéer som inte kommer fram i samhället. Talsyntesen kan hjälpa många att få utlopp för sin kreativitet och på så sätt bidra - både på universitetet och på framtida arbetsplatser.

Läkaryrket – inget självklart val

Josefin Cederholm är uppvuxen i det värmländska samhället Rudskoga, i Filippinerna och i Stockholm. I Filippinerna bodde hon närmare tio år eftersom hennes föräldrar arbetade där med språkforskning, bibelöversättning och att hjälpa personer i alla åldrar att lära sig läsa och skriva. Under gymnasiet gick hon estetinriktad dansutbildning. När hon bestämde sig för att hon ville studera till läkare var det flera år efter gymnasiet och hon fick läsa till några ämnen på Komvux, pluggade naturvetenskapligt basår på universitetet och gjorde högskoleprovet.

– Jag sökte alla läkarutbildningar i landet, Örebro universitet var inte mitt förstahandsval, berättar hon.

Under första veckan på terminen kom hon in på ett annat lärosäte som stod högre upp på hennes anmälningslista, men Josefin Cederholm valde att stanna kvar i Örebro. Hon trivdes redan i staden eftersom det är lätt att cykla överallt och klasserna är relativt små. Studenterna får dessutom en möjlighet att se bredden av sjukvården eftersom de under studietiden får vara ute på ett tjugotal praktikplatser i Värmland, Dalarna och Örebro.

– Men ibland var det svårt att ta till sig praktiken eftersom vi är på specialistavdelningar, även tidigt under utbildningen. Jag fick bättre möjligheter att lära mig av praktiken när vi under termin elva fick praktisera på akutmottagningar och vårdcentraler och ta emot egna patienter, säger hon.

Nu tar Josefin examen och hon börjar arbeta som underläkare på medicinska kliniken vid Lindesbergs lasarett. Där behandlar man patienter som till exempel har stroke, hjärtinfarkt eller urinvägsinfektion. I framtiden är målet att någon gång arbeta utomlands, för att bidra till att vård ska bli tillgänglig för till exempel personer som inte har råd eller som bor otillgängligt så att de har svårt att nå sjukvården.

– Jag ser min utbildning som en gåva som jag vill dela med mig av, säger Josefin.

Text: Anna Asplund
Foto: Jesper Eriksson

Varför sökte du Läkarprogrammet?
Det är en rolig historia. Jag hade tänkt att det vore kul att läsa till läkare eftersom man lär sig om den egna kroppen. Det är trots allt den man ska leva med i resten av livet. När jag gick andra året på gymnasiet fick man välja vilka ämnen man ville läsa. Jag valde alla naturämnen ifall jag ville söka till läkarprogrammet, men också för att jag kanske ville söka till ett ingenjörsprogram. Det är många i min släkt som har gått på KTH i Stockholm, där jag kommer ifrån, och jag tänkte att det är nog där jag hamnar i slutänden. Men jag fick en liten personlig kris och tänkte att jag kan inte bara följa i alla andras fotspår och kom fram till att läkarprogrammet kan vara något för mig.

Jag sökte Karolinska institutet i första hand, eftersom att jag är hemmakär. Men nu i efterhand har jag märkt att det bästa som kunde hända mig var att hamna utanför min ”komfortzon” och bo här i Örebro. Plus att när man får hemlängtan är det bara två timmar bort med tåg.

Jag tycker att Örebro är helt fantastiskt! Och det är ingen överdrift. Läkarprogrammet är fortfarande väldigt nytt och därför är ingen ”studenttrött” på klinikerna där vi praktiserar. Alla är väldigt hjälpsamma. Vi är också det minsta programmet i Sverige och känner därför kursledningen väldigt bra. Det är aldrig långt till hjälp eller support – oavsett om det är en överläkare på kliniken eller om det är programansvarig eller en hjälpsam äldre kursare. Sedan tycker jag om att det aldrig är för långt för att cykla dit man ska!

Vad är det bästa med ditt program?
Det är att programmet är så pass nytt och att jag därför kan vara med och påverka hur det utformas för framtida yngre kursare och kollegor. Men även att Örebro har en väldigt praktiskt inriktad profil, under termin ett har vi praktik i primärvården och från termin tre har vi praktik på sjukhuset.  Då får man se i verkligheten om det är ett yrke som man kan tänka sig att jobba med resten av livet och vilka delar man tycker mer eller mindre om.

Beskriv Örebro universitet med tre ord.
Ungt, modigt och i framkant.

Vad tycker du om studentlivet i Örebro?
Studentlivet var något som jag inte hade reflekterat över innan jag kom hit till Örebro. Men blev positivt överraskad. Jag gillar inte traditioner om de inte är befästade i något positivt, och när man är nyskapare av traditioner kan man utforma dem på ett bra och lämpligt sätt. Introduktionen är superbra (det kallas introduktion istället för nollning då det är en mer positiv bemärkelse). Den innebar stora och bra fester, men även aktiviteter som var nyktra och på dagtid och även lärorika och informativa delar. Det var aldrig någon alkoholhets, även om det dracks alkohol, och väldigt många bra kvällar har tillbringats på Örebro studentkår med människor från andra program än Läkarprogrammet. Det mest positiva med studentlivet i Örebro tror jag är att det är en samlad studentkår med stort inflytande över hela Sverige (genom till exempel Sveriges förenade studentkårer), och att tillgängligheten att träffa studenter från andra program är så stor. Jag har många vänner som pluggar till bland annat audionom, ingenjör, musikpedagogik och stadsplanerare. 

Vad har du för framtidsplaner?
Min framtidsplan är att bli klar med utbildningen och sedan vidareutbilda mig efter den obligatoriska Allmäntjänstgöringen (AT). Jag har haft ett starkt kirurgiintresse sedan termin ett då jag gick med i Kirurgiska utskottet, del av Medicinska föreningen Örebro. Sedan blev jag ordförande där under termin fyra, för att i termin sex starta och vara sittande ordförande för Svensk kirurgisk förening för Läkarstudenter. Men jag har också ett starkt intresse för anestesi och akutsjukvård, och vill gärna åka utomlands med Försvarsmakten och arbeta någon gång i framtiden.

Tips till blivande studenter?
Engagera er! Det spelar ingen roll vad man engagerar sig i, man kan bli fadder, vara med i Örebrospexet eller jobba ett pass på Örebro studentkår. Man kommer få många bra vänner och ha minst dubbelt så kul under studietiden! Ett annat råd är att skaffa en bra cykel med ett ännu bättre lås tidigt under studietiden. Det är värt det J

– Allt som vi använder desinficeras först, förklarar en av hans handledare, Kristine Midtbö.

För Anton Ondracek är det andra året i rad som han får stipendium från Svenska Läkaresällskapet för att forska vid Campus USÖ. Tillsammans med Kristine Midtbö och Daniel Eklund deltar han i ett forskningsprojekt om inflammation vid forskningsmiljön iRiSC, som leds av professor Eva Särndahl.

Inflammation är en viktig process i kroppen som är noggrant reglerad. Både för mycket och för lite inflammation kan leda till sjukdom. Ett välkänt exempel på det är när balansen i kroppen rubbas vid sepsis, även kallat blodförgiftning, som projektet handlar om.

Arbetet i labbet innebär många steg, och allt måste göras mycket noggrant. Det finns ett protokoll att följa för varje fas – inget får glömmas bort.

– Om man har gjort någonting i tio timmar och gör ett fel då har allt varit förgäves. Så det är lite av ett ångestmoment, säger Anton Ondracek.

Två studenter fick stipendium

Både Anton Ondracek och den andra stipendiaten Shinwar Syndy börjar läsa tredje året på läkarutbildningen i Örebro i höst. Nu sitter Shinwar Syndy i ett labb och väntar tålmodigt. Först om två timmar kan nästa del i experimentet börja.

– Det här är första gången jag är i ett labb på riktigt. Att få utföra ett eget experiment och planera allting är jätteroligt. Vi har haft många tillfällen under utbildningen då vi varit i labbet, men inte riktigt fått hela upplevelsen.

Han forskar om ett protein som kallas IL17, som bidrar till inflammation vid åderförfettning. Till sin hjälp har han handledaren Ashok Kumawat. Han ser flera saker som krävs av studenterna under forskningsprojekten.

– Jag tycker att motivation och intresse är väldigt viktigt. Om du inte är intresserad kommer det inte fungera. Här går inte allt på ett försök, så studenterna måste lära sig att ha tålamod. Om saker inte fungerar måste de ta reda på vad som gick fel.

"Lärorikt att jobba här"

Anton Ondracek rekommenderar andra studenter att jobba i labbet. För egen del kan han dra nytta av att rutinerna nu sitter sedan förra sommaren.

– Det är lärorikt att jobba här. Kristine har lagt mycket tid på att lära upp mig. Därför känns det kul att nu kunna bidra till hennes forskningsprojekt som jag tycker är mycket relevant och spännande.

Nu ser han fram emot att analysera forskningsresultaten senare i sommar.

– Förhoppningsvis får vi fina resultat. Annars hoppas jag kunna hjälpa till med att avsluta projektet i ett senare skede.

Text och foto: Beatrice Emmerik.