Utbildning och utveckling i pedagogisk framkant – Samtal pågår

Vi kommer att ställa ganska många frågor. Några har vi själva brottats med. Under förra årets universitetslärardagar påbörjade vi ett samtal om utbildning och utveckling i pedagogisk framkant. I avslutningen talade Åke om möten med studenter som kan bli livsförändrande. Om kunskaper och förmågor som gör det möjligt att gå ut och göra skillnad. Och om hur vi tillsammans skapar förutsättningarna för det.

Det samtalet arbetade vi sedan vidare med i vår workshop i februari där vi eftersökte idéer inför universitetslärardagarna 2026. I workshoppen kom frågor om studentengagemang, examination, AI och bildning upp. Men också om vår roll som universitetslärare och om hur vi lär av varandra.

En samtidsspaning

Vi tänkte börja med att försöka ringa in den tid vi lever i. Stanna upp vid några observationer och göra en spaning över vår samtid.

Vi lever i en tid där alltmer kunskap finns tillgänglig, men betyder det att jag kan mer?

Vi kan snabbt kommunicera oberoende av plats och kanske också tid, men betyder det att vi förstår varandra bättre?

Vi kan producera mer information än någonsin, men betyder det att vi kan ta mer välgrundade beslut?

Vi har tillgång till fler perspektiv, men betyder det att vi har blivit bättre på att ompröva våra egna?

Vi har tillgång till teknologier som kan göra fantastiska saker, men vet vi vilka saker som är värda att göra?

Vi har fler valmöjligheter, men hur vet vi att det är våra egna val vi gör?

Vi konsumerar alltmer i digitala flöden som aldrig sinar, men betyder det att innehållet är mer skräddarsytt och meningsfullt för oss?

I våra anteckningar från det samtal vi redan påbörjat vid universitetslärardagarna 2025 återkommer ord som: lärande, pedagogisk utveckling, relationer och kollegialitet. Orden beskriver möjligheter och de leder också till frågor om lärarens roll, utbildningens roll och universitetets roll…

Vi, lärare och studenter, kan söka information, möta resonemang från många delar av världen och kommunicera med nya människor. Studenter kan få tillgång till förklaringar och exempel långt utanför det material vi lärare har valt för en kurs. Det gör att kursrummet har många dörrar. Studenten kan komma in med ett annat exempel, en annan förklaring eller ett annat påstående än det vi utgått ifrån. Det kan berika undervisningen och det kan göra det svårt att se vad som behöver redas ut först.

Ett informationsflöde talar inte om vilka begrepp som behöver komma före andra, vilka påståenden som håller eller hur en uppgift hänger ihop med en större fråga. Sökträffar och rekommendationer kan föra oss vidare eller på villovägar. De bildar inte automatiskt en genomtänkt väg till förståelse.

Här finns en pedagogisk uppgift som vi tycker är värd att stanna upp lite vid: att stödja studenterna i att urskilda samband och relevans. Vad är viktigt för den här frågan? Vilket underlag behöver vi? Vad saknas? Vad behöver vi förstå för att kunna bedöma den information vi just mött?

Och vilka perspektiv möter vi egentligen? Att det finns många perspektiv tillgängliga betyder ju inte att vi tar del av dem. I utbildningen kan vi skapa möten mellan resonemang och förståelser, som studenterna annars kanske inte lagt märke till eller vikt vid.

Då behöver vi också fundera över hur det mötet går till.

Det är i kontexten av den här samtidsspaningen som även frågor om AI snabbt blir till frågor om utbildningens syfte. Det väcker frågor om vad studenten själv behöver öva och när alla dessa tillgängliga hjälpmedel riskerar att ta över just den aktiviteten som studenten behöver lära sig. Och vi behöver tänka på vår uppmärksamhet. När vi har tillgång ett överflöd av information. Vad hjälper oss att stanna tillräckligt länge vid något för att förstå det? Hur skapar vi tid för noggrann läsning och för en tanke som ännu inte är klar? Det finns en inneboende tröghet i lärande.

Ett samtal kan vara en sån plats. Ett fysiskt möte kan vara en sån plats. Någon frågar vad jag menar. Jag försöker förklara och upptäcker att mitt resonemang inte hänger ihop. En annan person upptäcker något jag missat. Då blir det möjligt att komma vidare.

Vad vill vi att utbildning ska göra med en människa?

Vad tänker vi att utbildning gör med en människa? Vad vill vi att den ska den göra med våra studenter? Ska utbildningen göra våra studenter anställningsbara? Ja, motsatsen vore ju orimlig. Ska den ge en professionell kompetens? Ja, i våra professionsutbildningar är det ju så. Men räcker det? Vi har även andra anspråk inom högre utbildning och har haft det historiskt sett.

Att studenterna ska utveckla självständighet.

Att de ska utveckla omdöme.

Att kunna tänka kritiskt.

Att kunna leva med komplexitet.

Att möta andra perspektiv.

Att kunna delta i samhället och kunna utöva demokrati.

Och även att kunna tänka: "Jag kan ha fel" och kanske också "Jag vet inte". Dessa är helt uppenbart ganska avancerade förmågor.

Vi vill nu att du ska fundera själv en stund. Gå till den utbildning där du nu är verksam. Fundera på hur du skulle vilja fortsätta den här meningen och skriv ner det: "När en student lämnar min utbildning vill jag framför allt att studenten kan…" Och sedan: "…för att…"

Vi skulle gärna vilja att du vänder dig till en kollega med din nedskrivna tanke och delar den. Reflektera gärna tillsammans i fem minuter om vad som står på ditt papper och varför. Vad skulle din kollega skriva?

Vi är ju naturligtvis nyfikna på vad som står där på era papper och hur era tankar och kanske också reflektioner har gått. Men det får vi se som ett påbörjat samtal er kollegor emellan och kanske ett samtal som ni också kan återvända eller bjuda in fler till.

Nu kommer vi att ta oss tiden att röra oss mellan det specifika och det gemensamma, att lyfta blicken och fundera över högre utbildnings syfte och vad en pedagogik i framkant betyder. Hur får vi in det också i vår vardag? Det är inte nödvändigtvis en lätt uppgift.

Utbildningsdepartementet skriver i ett pressmeddelande om regeringsuppdraget till landets lärosäten att se över sitt utbildningsutbud från juli i år att: "lärosätena [har] ett bildningsuppdrag och det är viktigt att det fortsatt ska finnas goda möjligheter till bildning i högskolan. Studenter ska inte enbart förberedas för ett specifikt jobb, utan för ett liv i ett demokratiskt samhälle." Det påminner om en annan fråga som vi ställt oss: vad vi menar med bildning och vilka akademiska värden är det som vägleder oss.

Tar vi för givet att vi menar samma sak? När vi säger självständighet, kritiskt tänkande eller vetenskapligt förhållningssätt… vad vill vi då se våra studenter utveckla? Och hur får de möjlighet att öva det? Hur märks de värdena i våra uppgifter, våra samtal och den återkoppling vi ger? Är det som står på ditt papper del av bildning? Är bildning delvis också någonting annat?

Vad är en pedagogik i framkant?

Nu vill vi ta med oss de frågorna och stanna en stund vid själva uttrycket: pedagogisk framkant. Vad kan det betyda? Vi märker att ordet får oss att tänka på rörelse. Att vara på väg någonstans. Kanske att ligga före, att ha upptäckt något som andra ännu inte har sett. Men före i förhållande till vad? Och åt vilket håll? Det är ju möjligt att röra sig snabbt utan att vara särskilt säker på riktningen.

Skulle pedagogik i framkant kunna vara att upptäcka när våra invanda sätt att undervisa inte längre räcker, att ställa oss frågor om det och börja utveckla svar? Eller kan det handla om att upptäcka att vi har slagit in på nya vägar som inte visat sig särskilt framkomliga? Att vi behöver ta oss tillbaka, omvärdera och kanske uppvärdera något vi tidigare lämnat? Kan vi alltså ligga i framkant genom att återvända till något? Vi återvänder ju med erfarenheter vi inte hade när vi lämnade det. Vi kanske förstår bättre vad ett arbetssätt möjliggjorde eller vilka förutsättningar det behövde för att fungera.

Då blir frågan vad vi har lärt oss på vägen. Och vad som gör att vi nu väljer att gå vidare, byta riktning eller återvända.

Skulle pedagogik i framkant kunna vara att upptäcka att sådant vi ibland har betraktat som självklart behöver få större uppmärksamhet? Att läsa noggrant, formulera en tanke, följa ett resonemang och ställa frågor? Det kanske är där framkanten finns ibland: i frågor som vi ännu inte har bra svar på, men som vi börjar undersöka tillsammans med studenterna.

I vår workshop från i våras kom det fram en önskan att våga experimentera och att kunna dela misstag. Vad skulle krävas för att vi skulle känna oss bekväma med att säga: ”Det här verkade lovande, men det blev inte som jag tänkte”? Och kunna fortsätta med: ”Det här upptäckte jag. Nu skulle jag vilja pröva på ett annat sätt.” Där finns ju något som andra kan ha stor nytta av.

Kanske behöver vi bli lika intresserade av hur ett pedagogiskt val växte fram som av hur lyckat det blev.

Skulle pedagogik i framkant kunna vara att använda vår forskarkompetens också i klassrummet. Att nyfiket närma oss vad som händer när studenter försöker förstå, pröva och komma vidare? Att bepröva, kollegialt granska och sedan dela den erfarenheten?

Skulle en pedagogik i framkant kunna vara att göra den resan tillsammans med studenterna? Vad kan studenterna hjälpa oss att se som vi själva missar?

Hittills har vi talat mycket om det som händer i undervisningen. Men under förra konferensen ställdes också frågan om vad det betyder att vara en pedagogisk organisation. Kan ett lärosäte ligga i pedagogisk framkant om utvecklingen framför allt bärs av enskilda lärares engagemang? Vad behöver vi göra gemensamt för att erfarenheter ska kunna granskas, utvecklas och komma fler till del?

I vårens workshop efterfrågades möten över ämnesgränser och möjligheter att dela erfarenheter. Skulle framkanten kunna uppstå när någon ställer en fråga om min undervisning som jag själv inte hade tänkt på? Eller när vi ser ett samband mellan våra kurser som tidigare varit osynligt. Under förra årets universitetslärardagar lyftes ju att bra delar inte automatiskt ger en bra helhet. Vi behöver förstå studentens väg genom utbildningen. Vad bygger vidare på vad? Var får studenten möta större komplexitet och ta mer ansvar? Och vilken väg tar utbildningen studenten vidare mot? I vårt påbörjade samtal fanns frågor om arbetsliv, samverkan och framtida kompetenser. Hur utbildar vi för en framtid som vi bara delvis kan föreställa oss? Vad behöver studenterna kunna bära med sig när villkoren förändras igen?

De frågorna gäller också oss. Vad behöver vi utveckla i vårt eget lärarskap? Och vilka förutsättningar behöver vi för att kunna göra det?

Nu vill vi att du som tidigare funderar en stund för dig själv och fortsätter den här meningen:

”För att jag ska känna mig bekväm och ha möjlighet att dela såväl framgångsrika erfarenheter som de gånger det inte blev så bra, behöver jag…” Och sedan avslutar meningen med att fylla i: ”…för att…”

Om du har möjlighet att dela dina nedskrivna tankar med en kollega och tillsammans använda fem minuter till att gemensamt reflektera så vill vi be dig göra det. Det ni kommer fram till kan ju också appliceras på undervisning. Det är svårt att säga ”jag hade fel” och ”jag vet inte” och det kan ta emot att dela det som inte gått så bra. Hur bygger vi in utrymme för det i vår undervisning?

Vi hoppas nu att den tiden du tagit dig att läsa igenom det här korta samtalet vi försökt att ha med dig lämnar dig med en känsla av ett påbörjat samtal, eller kanske idéer om samtal du skulle vilja ha med dina kollegor och med dina studenter. Vi hoppas också att du har fått flera möjliga betydelser av pedagogisk framkant att fortsätta undersöka tillsammans med dina kollegor. Och vi hoppas att du kommer att upptäcka nya möjligheter. Att du vågar pröva. Att du kanske återvänder till något med en fördjupad förståelse av dess värde.

Och när du i olika sammanhang nu möter exempel och erfarenheter, fundera över: vad får dig att tänka "här finns något vi behöver undersöka vidare"? Och vad får dig att se på något du redan gör eller tidigare har lämnat med nya ögon? Vi hoppas att du kommer att få utrymme för båda delarna. Och att du, dina kollegor, jag och vi tillsammans kan komma vidare i frågan om vad utbildning och utveckling i pedagogisk framkant kan vara.