Maria Jansson

Maria Jansson

Maria Jansson är professor i genusvetenskap och forskar om kvinnors villkor i samhället och hur de påverkas av politik och av kvinnors egna politiska handlingar.
Hennes forskning visar att regelverk har inverkan på allt från amning till kvinnors villkor i den svenska filmbranschen.

1968 Född i Stockholm

2001 Disputerade i statsvetenskap med avhandlingen ”Livets dubbla vedermödor: Om moderskap och arbete”

2016 Docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet

2020 Professor i genusvetenskap vid Örebro universitet

Skärningspunkten mellan offentligt och privat, som är centralt i feministisk teori, har stått i fokus för flera av hennes forskningsprojekt.

– Amning tycker jag är ett spännande exempel. Det är väldigt intimt och kroppsligt och samtidigt finns många riktlinjer och rekommendationer, till och med på internationell nivå, för hur amningen ska utövas. Det är intressant när det som beskrivs som privat regleras av stat och myndigheter. Det skapar en dubbelhet, som kan leda till begränsningar i kvinnors handlingsutrymme.

De globala regler som Världshälsoorganisationen WHO och Unicef står bakom har inspirerat till lokala regelverk, inte minst i Sverige.

– Rekommendationerna belägger mödrar med ett stort ansvar och informerar om faror och fördelar med amning. Men de tar inte hänsyn till de praktiska omständigheterna som mödrarna lever under, vilket kan leda till skuldkänslor.

Gränsdragningar mellan offentligt och privat

Redan hennes doktorsavhandling, som kom för tjugo år sedan, handlade om svåra gränsdragningar mellan offentligt och privat.

Hon studerade dagbarnvårdare, populärt kallade dagmammor, och hur deras arbete diskuterats och reglerats av politiker, arbetsgivare och fackföreningar mellan 1967 och 1999. Dagbarnvårdare fungerade under lång tid som ett slags dragspel i barnomsorgen när allt fler kvinnor arbetade utanför hemmet men bristen på förskoleplatser var stor. De sågs som hemmafruar som extraknäckte, samtidigt som de ofta hade egna barn att ta hand om.

– Det gjorde att deras arbete inte betraktades som ett ”riktigt” jobb och facket ville inte organisera dem till en början. De här tankarna dröjde sig kvar och när jag intervjuade dagbarnvårdare i slutet av 1990-talet så beskrev de många strategier för att tydliggöra gränserna mellan arbete och det egna moderskapet. En dagmamma sa exempelvis att hon aldrig sitter ner när hon dricker kaffe i lekparken. Just den kommentaren tycker jag symboliserar hur mycket möda de lade ner på att visa att deras jobb är ett arbete.

Avhandlingen blev uppmärksammad i media, och i Göteborgs-Posten hamnade den på en lista över årets julklappsböcker.

– Ja, det var roligt. De skrev bland annat att det var en bok som förändrade världen, och det kändes ju stort. Villkoren för mödrar debatterades ganska mycket i början av 2000-talet och många gav offentligt uttryck för en frustration över hur jobbigt det var att kombinera moderskap och arbete. Jag tror att det fanns ett sug efter analyser som försökte svara på varför det var så.

Forskningsprojekt om kvinnor i svensk film

Maria Jansson har också medverkat i flera forskningsprojekt om genus i högre utbildning, forskat om pedagogik och också undersökt politiken kring hiv och aids.

De senaste åren har hon återvänt till forskning om kvinnors villkor i arbetslivet. Hon leder just nu ett RJ-finansierat forskningsprojekt om kvinnor i svensk film, där hon intresserar sig för hur riktlinjer om jämställdhet har vuxit fram och hur de påverkar kvinnors villkor i praktiken.

– Det som är så spännande med den svenska filmbranschen är att den internationellt hyllas som en framgångssaga i fråga om jämställdhet, medan den inhemska kritiken mot jämställdhetssatsningarna i filmbranschen är väldigt högljudd. Samtidigt jobbar kvinnor i filmindustrin ofta i projekt med låg budget, kvinnliga regissörer vittnar om att deras auktoritet är ifrågasatt, och #metoo-rörelsen visade på omfattningen av sexuella trakasserier som kvinnor i filmindustrin utsätts för.

I projektet har hon även studerat hur kvinnor i filmbranschen har organiserat sig och ställt krav på bättre villkor.

– Bland det roligaste jag vet är att studera kvinnors organisering. Det gjorde jag faktiskt redan i avhandlingen, eftersom dagbarnvårdarna startade en intresseförening när facket inte ville ha med dem. Nu har jag studerat tre olika sätt som kvinnor i filmbranschen har organiserat sig på. Det är så fantastiskt att sitta i ett arkiv och läsa protokoll och flygblad. Ibland finns det med foton eller teckningar, ibland är det handskrivet, eller knackat på en gammal skrivmaskin. När jag sitter där och läser är det nästan som att jag kan höra deras planer, strategier och förhoppningar om en bättre framtid.